Varje år spelas det en "veteranmatch" i handboll mellan killar från förr i Borås HK. De födda på 60-talet möter dem från 70-talet. Nu "fuskade" de unga lite - det var svårt att hitta målvakter i år oxå. Vi "hittade" Daniel Forsberg som hade ett par mycket fina säsonger i BHK i slutet på 90-talet men de unga hittade ingen så tredjemålvakten i dagens A-trupp stod och det kanske inte var tanken med veteranhandbollen.
Som vanligt var de unga kaxiga som få och trodde de skulle vinna lätt även denna gången. Men det skulle bli svårare än de räknat med!
Uppdelningen i lagen blir lite konstig då det bara är sexmetare i de äldre och många niometare i de yngre. Så det blir lite ovana roller för flera. Vilket i och för sig är rätt kul!
Torbjörn Larsson som idag är sportchef i klubben kan aldrig hålla sig och drog upp spelet hos dom äldre. Tobbe som kanske kom upp i tiotalet mål, många av dom på kontring. Och det var där som de äldre hade sin styrka. Ett bra försvar och efter det snabba spelvändningar.
Annars var det två vänsterhänta som stod för underhållningen. Perra Persson har avslut som ingen annan har - och det i positiv bemärkelse. Skotten är inte hårda men oerhört svårlästa. Och Mål-Göran Lohne gjorde sin patentare - det vill säga se ut som han skall dra i långa hörnet men sedan tumskruva på insidan. Ingen målvakt i världen kan läsa det skottet!
I mål stod alltså Foppa Forsberg som med en månads hårdträning lätt skulle kunna ta en plats i BHK förstalag om han bara ville. Mannen är oförskämt vältränad, smidig och läser spelet som aldrig förr. Dessutom har han delikata utkast som alltid sitter precis, det är bara som spelare att springa så får man bollen i rätt läge!
Massimo Cappoliccio filmade lika bra som förr (är ju italienare) och evigt unge Magnus Rosengren stängde av en planhalva själv i försvaret som han alltid gjort. Till sin hjälp hade han "tremetermannen" med håven - Dan Larsson har en sådan där periskopsarm som när det finns en lös boll på golvet så vecklar han ut och fångar in den oavsett - ingen idé du ens försöker för man har aldrig nån chans ändå!
Undertecknad spelade hela matchen utan att byta och gjorde kanske fyra-fem mål! Det första målet, vilket för övrigt även var matchens första var rätt häftigt. Ett kanonskott från niometer efter en perfekt genomförd polsk växel!
Roligast var dock när man fick bollen en bit upp i banan och därefter kunde slå fina, långpass till en kompis som hittat en fri position för avslut. Antingen stenhårt rakt i bröstet eller lite lösare men då med en studs som gör att motståndarna inte kan bryta. Massimo till exempel är en mästare på att hitta luckorna och nu fick han ett antal smörpass. Efter de sedvanliga lobbarna som är den mannens signum så gjorde han oxå mål sen!
De unga då? Ja, som vanligt så var det armbågar, drag över halsen och andra buffliga tjuvknep! Tidigare år har de dessutom vunnit på att de är just några år yngre - men nu - är de i verkligheten ikapp oss äldre. Det går inte så fort för dom längre och det var på vippen att de förlorat. Hade domaren blåst när en kantspelare i slutet fick en körare i sidan när han skulle avsluta så hade de gamla vunnit!
Märkligt med all handboll faktiskt att saker som sker mitt framför mål blir det straff för, kanske utvisning. Men sker det på kanten blir det inget alls??!! Inte bara denna domaren såg det så på de situationerna, utan även internationellt i mästerskap är det så! Domaren som dömde vår match var dock den bästa vi haft på dom är tillställningarna.
Matchen slutade alltså 20-20. Lite otur hade de unga som hade en liten kille som kom helt fri med målisen och gjorde en sista balja men då hade slutsignalen redan gått!
Som alltid avslutades det hela med underbart go pizza på Alléterassen - Sveriges bästa pizzeria utan tvivel!
Tack grabbar - nästa år tar vi dom!!
