Hur 17 kan det få går till så här?
I lördags kl 14.00 spelade Borås HK sin sista seriematch för året och redan innan tio minuter var gångna så var oturen framme hos en av spelarna. Efter en skottsatsning mot en motståndare som knuffade lite lätt (inget oschysst) så landade vår kille så illa att han fick en trolig luxerad fotledsfraktur. Att foten var ur led var inget tvivel alls.
Ambulans tillkallades och en mycket duktig ambulanspersonal, drogade spelaren och drog foten rätt innan man fixerade stadigt och lyfte iväg. Det var alltså lite nödvändigt med 'stay and play' före 'load and go'!
På Halmstads sjukhus var handläggningen rätt snabb - röntgat, kryckor och nästan hemma i Borås samtidigt som spelarbussen som vi åkte i. Killens föräldrar körde.
Detta var på lördagen som sagt. På måndag förmiddag ringer han till ortopedmottagningen, men han får inte komma dit? Han måste gå via VC (vårdcentralen)? I dag onsdag vid 11.00 hade han fortfarande inte fått komma till en ortoped i Borås!!
Men hur fan fungerar detta?????? Jag blir vansinnig!
Hur svårt hade det varit att man på måndagen, sagt. Jamen, självklart måste en ortoped titta på detta! Du måste ha en rehabplan men framför allt en ordentlig genomgång med olika röntgen och proffsig bedömning så inget blir fel.
Man kunde från ortopedmottagningen ringt/faxat Halmstad och bett att få ut bedömning, jouranaltext och röntgenbilder!! Så allt funnits tex på eftermiddagen så kunde vår spelare kommit dig då!!
Istället skall han helt ovetandes om det är benbrott, ligamentskador eller om han får belasta eller vad är det som gäller på en halv vecka!!
Nää - här måste till en självrannsakning, det får INTE gå till så här!
(jag var ledig i måndags och jobbade kväll i tisdags så det var svårare för mig att fixa något. Idag onsdag kunde det ordna sig med att en ortoped tittade på honom på sin rast, så nu är processen igång.
onsdag 25 mars 2015
torsdag 19 mars 2015
Mycket vatten har runnit under broarna - det handlar om svek, lögner och känslomässig våldtäkt!
Oj, vad livet kan förändras!
Faktiskt trodde jag framtiden var en annan när jag skrev föregående blogginlägg. Men nu sitter man här med en helt annan väg utstakad. Det har varit tufft, det har nog varit den tuffaste resa jag gjort. Jag har varit långt nere och jag har fått se saker jag inte behövt se...
Att ens kärlek till någon annan kan ta en själv ut på sånt djupt vatten att man knappt bottnar längre trodde jag aldrig om mig. Samtidigt för några år sedan trodde jag inte en sådan kärlek fanns över huvudtaget.
Jag har blivit kränkt å det grövsta. Att en människa i ens närhet kan ljuga och förödmjuka en så brutalt är väldigt märkligt? Att man ljuger i flera år om saker är än värre! Detta har kostat mig rejält. Ett tag i november(2014) trodde jag min hälsa skulle ruineras, sedan blev det bättre där någonstans efter Lucia. Men det var bara en bluff! Allt som hände och sades där och någon månad fram var byggt på lögner. Snacka om 'luftslottet som sprängdes' när den verkliga sanningen gick upp för mig! Jag önskar faktiskt inte ens, om jag nu har några fiender att de blir behandlade så. Ingen människa skall behöva stå ut med den förnedringen.
Dessutom så verkar det som hon inte fattar hur djupt hon sårat mig? På något sätt har hennes mentala sjukdom förblindat henne från att känna något, eller ha dåligt samvete. Något sådant visar hon inte upp alls. Utan det är alla andra som gjort fel?
Nu efter detta har det gått upp ett ljus för mig, att det var så här hon gjorde med sin exmake då när denna, hennes och min story startades. Han måste haft ett helvete! Jag känner medlidande med honom nu på ett sätt jag inte gjort förut. För nu vet jag bättre. Jag önskar att vi någon dag kan ta en öl ihop, förbrödras över den osannolika resa vi båda fått utstå! Så om du läser detta K - så hoppas jag du tänker över den möjligheten!
På nyår så kände jag en viss tillförsikt över framtiden. Mycket av hennes dumheter fanns redan, men på något sätt trodde jag de skulle minska och sedan försvinna. Hon hade stunder där hon lovade mig allt, fortfarande! Att hon sedan sa något helt annat till jobbarkompisar, släktingar, sina barn och andra 'vänner' visste jag inte. Det var till och med så att jag i efterhand inte 'får' säga något om typ vad vi gjorde på nyår, för då avslöjas hennes lögner ännu mer för folk hon känner.
När det nya året anlände så brakade ett rent helvete ut för mig!
Efter en tid in i januari drog jag mig sakta undan och bort. Jag hade ett par veckor där jag nästan inte hörde något alls från henne. Sedan på alla hjärtans dag - hände det vi (hennes tvillingsyster, som förövrigt är en mycket bra tjej och jag) fruktat för. Då drogs jag in ett par dagar igen. Förhållandet mellan oss var över, det var solklart! Men man vill inte se en människa gå under. Så jag 'stretchade' ut mig allt jag kunde för att få stånd en hjälp för henne, fast det egentligen inte var min sak. Jag skulle göra detsamma igen, även för dig som läser - för någonstans så är man medmänniska över allt annat.
Hon svek igen såklart, hon svek sin tvillingsyster - och då var allt verkligen över när det gäller den biten med hjälp från mig. Jag kunde inget göra och dessutom så uppskattade hon inte försöken för henne, utan det kommenterades återigen styggt från istället för att åtminstone visa lite tacksamhet, trots att hon valde andra vägar.
Nu var det var bara den egna skallen kvar. För lögnerna åt upp mig inifrån, hon hade sagt otroligt kränkande saker till mig och hennes agerande fick mig att gråta! Från att ha litat fullkomligt på henne, hjälpt henne med ta mig 17 allt, så behandlade hon mig värre än avskum, de saker hon sa då - skulle kunna knäcka vem som helst! Idag fattar jag inte att jag ändå var kvar så länge och varför har jag lagt ner tid till att få henne till 'Hälsan och arbetslivet'?
Men samtidigt är jag väldigt glad för det jag gjort för henne - vad som än händer, vilket öde hon än går till mötes, så har jag gjort allt jag kan. Ja, jag har gjort mer än det jag borde. Och när jag någon gång ser tillbaka så vet jag att ingen kunde gjort mer. Eller egentligen, ingen hade gjort mer, för de hade inte varit kvar så länge i skiten som jag var!!
Tankarna, mardrömmarna och den där känslan av att ha blivit känslomässigt våldtagen var saker jag måste få hjälp med. Nätterna var värst, mardrömmarna om vad 'han' då i min sömn gjorde med henne var brutala. Hon hade visat upp sin kropp för systern och mig måndagen efter alla hjärtans dag och det var inte snyggt. När som helst skulle det bli mer av den varan om inte förr så snart. Det kommer var så säkra!
Under den här perioden så ställde flera jobbarkompisar upp på ett fantastiskt bra sätt ingen nämnd ingen glömd, men visst de i mitt helglag var så oerhört förstående och snälla att jag blir tårögd när jag tänker på det!
Arbetsgivaren har ställt upp föredömligt och jag har fått professionellt samtalsstöd. Killen jag snackat med är så fruktansvärt bra! Vid varje tillfälle har jag haft något med mig som gjort att stegen därifrån varit lättare än när jag gick dit.
Nu har det gått lite mer tid. Jag har kunnat lämna det mesta bakom mig. Jag sover på nätterna nu igen! Bara det - vilken känsla! Visserligen blir det inga sovmorgonar ännu - men jag fungerar! Glädjen till livet är tillbaka! Jag känner återigen att jag är nyfiken, jag vill och kan! Och det absolut bästa är: Vad finns runt hörnet för mig nu? Vad har ödet förutbestämt att jag skall få uppleva för skoj??
För den som nu vill veta hur jag verkligen mår kan lyssna på Billy Idols senaste platta och låt nummer två 'Postcard from the past' den texten säger ta mig 17 allt! My future seems wide open, tomorrows never broken - so COME ON!!
Now I’m running In times that are frightening But I won’t let that break me I won’t let that take me down again No
So you know my story Well I’ll tell you a secret Inside I was hurtin’ Inside I was cryin’ out for more
Now I’m rolling Through streets that are empty To find my destination Will life touch my fascination once again?
It’s like a memory that will last Like a postcard from the past Yesterday is history It’s there for all the world to see
Like a memory that will last Like a postcard from the past My future seems wide open And tomorrow’s never broken So come on!
Faktiskt trodde jag framtiden var en annan när jag skrev föregående blogginlägg. Men nu sitter man här med en helt annan väg utstakad. Det har varit tufft, det har nog varit den tuffaste resa jag gjort. Jag har varit långt nere och jag har fått se saker jag inte behövt se...
Att ens kärlek till någon annan kan ta en själv ut på sånt djupt vatten att man knappt bottnar längre trodde jag aldrig om mig. Samtidigt för några år sedan trodde jag inte en sådan kärlek fanns över huvudtaget.
Jag har blivit kränkt å det grövsta. Att en människa i ens närhet kan ljuga och förödmjuka en så brutalt är väldigt märkligt? Att man ljuger i flera år om saker är än värre! Detta har kostat mig rejält. Ett tag i november(2014) trodde jag min hälsa skulle ruineras, sedan blev det bättre där någonstans efter Lucia. Men det var bara en bluff! Allt som hände och sades där och någon månad fram var byggt på lögner. Snacka om 'luftslottet som sprängdes' när den verkliga sanningen gick upp för mig! Jag önskar faktiskt inte ens, om jag nu har några fiender att de blir behandlade så. Ingen människa skall behöva stå ut med den förnedringen.
Dessutom så verkar det som hon inte fattar hur djupt hon sårat mig? På något sätt har hennes mentala sjukdom förblindat henne från att känna något, eller ha dåligt samvete. Något sådant visar hon inte upp alls. Utan det är alla andra som gjort fel?
Nu efter detta har det gått upp ett ljus för mig, att det var så här hon gjorde med sin exmake då när denna, hennes och min story startades. Han måste haft ett helvete! Jag känner medlidande med honom nu på ett sätt jag inte gjort förut. För nu vet jag bättre. Jag önskar att vi någon dag kan ta en öl ihop, förbrödras över den osannolika resa vi båda fått utstå! Så om du läser detta K - så hoppas jag du tänker över den möjligheten!
På nyår så kände jag en viss tillförsikt över framtiden. Mycket av hennes dumheter fanns redan, men på något sätt trodde jag de skulle minska och sedan försvinna. Hon hade stunder där hon lovade mig allt, fortfarande! Att hon sedan sa något helt annat till jobbarkompisar, släktingar, sina barn och andra 'vänner' visste jag inte. Det var till och med så att jag i efterhand inte 'får' säga något om typ vad vi gjorde på nyår, för då avslöjas hennes lögner ännu mer för folk hon känner.
När det nya året anlände så brakade ett rent helvete ut för mig!
Efter en tid in i januari drog jag mig sakta undan och bort. Jag hade ett par veckor där jag nästan inte hörde något alls från henne. Sedan på alla hjärtans dag - hände det vi (hennes tvillingsyster, som förövrigt är en mycket bra tjej och jag) fruktat för. Då drogs jag in ett par dagar igen. Förhållandet mellan oss var över, det var solklart! Men man vill inte se en människa gå under. Så jag 'stretchade' ut mig allt jag kunde för att få stånd en hjälp för henne, fast det egentligen inte var min sak. Jag skulle göra detsamma igen, även för dig som läser - för någonstans så är man medmänniska över allt annat.
Hon svek igen såklart, hon svek sin tvillingsyster - och då var allt verkligen över när det gäller den biten med hjälp från mig. Jag kunde inget göra och dessutom så uppskattade hon inte försöken för henne, utan det kommenterades återigen styggt från istället för att åtminstone visa lite tacksamhet, trots att hon valde andra vägar.
Nu var det var bara den egna skallen kvar. För lögnerna åt upp mig inifrån, hon hade sagt otroligt kränkande saker till mig och hennes agerande fick mig att gråta! Från att ha litat fullkomligt på henne, hjälpt henne med ta mig 17 allt, så behandlade hon mig värre än avskum, de saker hon sa då - skulle kunna knäcka vem som helst! Idag fattar jag inte att jag ändå var kvar så länge och varför har jag lagt ner tid till att få henne till 'Hälsan och arbetslivet'?
Men samtidigt är jag väldigt glad för det jag gjort för henne - vad som än händer, vilket öde hon än går till mötes, så har jag gjort allt jag kan. Ja, jag har gjort mer än det jag borde. Och när jag någon gång ser tillbaka så vet jag att ingen kunde gjort mer. Eller egentligen, ingen hade gjort mer, för de hade inte varit kvar så länge i skiten som jag var!!
Tankarna, mardrömmarna och den där känslan av att ha blivit känslomässigt våldtagen var saker jag måste få hjälp med. Nätterna var värst, mardrömmarna om vad 'han' då i min sömn gjorde med henne var brutala. Hon hade visat upp sin kropp för systern och mig måndagen efter alla hjärtans dag och det var inte snyggt. När som helst skulle det bli mer av den varan om inte förr så snart. Det kommer var så säkra!
Under den här perioden så ställde flera jobbarkompisar upp på ett fantastiskt bra sätt ingen nämnd ingen glömd, men visst de i mitt helglag var så oerhört förstående och snälla att jag blir tårögd när jag tänker på det!
Arbetsgivaren har ställt upp föredömligt och jag har fått professionellt samtalsstöd. Killen jag snackat med är så fruktansvärt bra! Vid varje tillfälle har jag haft något med mig som gjort att stegen därifrån varit lättare än när jag gick dit.
Nu har det gått lite mer tid. Jag har kunnat lämna det mesta bakom mig. Jag sover på nätterna nu igen! Bara det - vilken känsla! Visserligen blir det inga sovmorgonar ännu - men jag fungerar! Glädjen till livet är tillbaka! Jag känner återigen att jag är nyfiken, jag vill och kan! Och det absolut bästa är: Vad finns runt hörnet för mig nu? Vad har ödet förutbestämt att jag skall få uppleva för skoj??
För den som nu vill veta hur jag verkligen mår kan lyssna på Billy Idols senaste platta och låt nummer två 'Postcard from the past' den texten säger ta mig 17 allt! My future seems wide open, tomorrows never broken - so COME ON!!
Now I’m running In times that are frightening But I won’t let that break me I won’t let that take me down again No
So you know my story Well I’ll tell you a secret Inside I was hurtin’ Inside I was cryin’ out for more
Now I’m rolling Through streets that are empty To find my destination Will life touch my fascination once again?
It’s like a memory that will last Like a postcard from the past Yesterday is history It’s there for all the world to see
Like a memory that will last Like a postcard from the past My future seems wide open And tomorrow’s never broken So come on!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
