Redan innan matchstart lade coachen ribban lågt. Han talade om för spelarna med sitt agerande att han inte längre trodde på laget. För det roliga, optimistiska men framför allt väldigt bra spel som tjejerna presterat i tidigare matcher dög inte längre.
Nej, när Carolina Segers vad gav med sig och gav henne spelförbud så var coach Thomas Dennerby tvungen att ändra spelstil för laget.
- Istället för det följsamma försvarsspelet, fina passningsdito och rörliga och optimistiska anfallsspelet som tagit laget till näst sista matchen i turneringen så skulle laget backa hem och hålla sina positioner.
- Istället för det framgångsrika 4-4-2 som laget var inkört på så skulle det nu i semifinalen, hittills viktigaste matchen detta år plötsligt ändras till något man inte var vana vid.
Det blev till ett oerhört passivt 4-5-1 utan yttrar som löpte på djupet eller diagonalt, utan mittmittfältare som tog löpningen box-to-box i djupled utan man stod stationerade i sina positioner. Vanns bollen så tjongades den upp till en yta man hoppades att Lotta Schelin skulle vara på. Och om hon nu mot överlägset antal motståndare vann bollen så var hon totalt ensam utan någon hjälp alls! Det vill säga Svenskorna fick minimal längd på sina anfallsförsök! Detta medförde motståndarna kunde komma i en ny offensiv raid gång på gång och hela tiden!
Jodå, Japanerna var väldigt bra. De spelade ett modernt passningsspel ala Barcelona, men precis som Katalanerna så kom få bollar bakom backlinjen och nästan inga spelvändningar/crossbollar alls.
Hur spelar man emot ett sådant lag? Hög press, kort lag och stor följsamhet, kompakt rörligt försvar - alltså precis tvärtom mot de svenska damerna igår!! Dessutom är eget bollinnehav oerhört viktigt så motståndarna får lägga kraft på att jaga och inte får ställa och styra som de vill. Men hur skall man få ett bollinnehav om man ingen bollhållare har? Vem skulle mittfältarna slå upp bollen på som kunde hålla i och ge övriga spelare lite andrum, avlasta jobbet lite eller möjlighet att ta offensiva löpningar? Nej någon sådan spelare ville Dennerby inte ha, utan hellre en defensivt lagd spelare på mitten - suck!
Redan från start och minut ett såg man matchbilden klart - kanske coacherna blev förblindade av bjudningen till duktige Josefin Öqvist som ett tag gav Sverige en ledning. En falsk sådan för det var bara en tidsfråga innan målen skulle komma bakåt - skillnanden i bollinnehav var över 61- 39% till Japanerna!!
Naturligtvis skulle en vaken coach reagerat direkt han såg att taktiken som således lades upp i panik när bäste mittfältare i form av Seger inte kunde deltaga. Men att vara väldigt passiv i att ändra en taktik är väldigt vanligt ibland fotbollscoacher - tänk om ledningen inom handbollen var lika passiva - nej fotbollsledare borde ta mig 17 prya hos handbollen eller för den delen ishockeyn!!
Först när matchen var körd och ett större mirakel skulle till för en svensk seger släppte likstelheten och handlingsförlamningen på den svenska bänken. Först då bytte man taktik men varför först då? Varför vågade man inte försöka vinna? Istället för att skapa ett passivt defensivt lag med ytterligare en mittfältare i form att en anfallare på fel position kunde laget väl fått chansen att lösa det hela i grupp och tillsammans med det spelet som man kunde och var samspelta med?
Nej, och samma dag skulle man börja fundera på att ge Dennerby ett förlängt kontrakt? Hur tänker ni inom förbundet då? Skaffa en som vågar vinna istället!! En coach som vågar coacha!!!
Fan, att man skall bli så förbannad när det bara gäller damfotboll!!!
