Framför allt när man verkligen givit allt! Psykologen sa till mig att jag gjort mycket mer än någon annan man hade gjort och han drog fram att 85% av alla män hade lämnat innan jul - då hängde jag ändå i och försökte ett tag till!
Det har nu gått nästan två och en halv månad sedan förhållandet med M. S. (110527-150118) tog slut. Nu när allt ljugeri är över och man rest sig ur källaren så känns livet rätt bra igen! Jag har haft hjälp. Jag är oerhört tacksam över det stöd jag fått, mina arbetskamrater har fått dra ett tungt lass! (psykologen uppmanade mig att prata mycket och ofta med arbetskamraterna - så du får ur dig allt. Du måste bearbeta detta känslomässiga trauma, sa han. Men hon jobbar ju en trappa ner, är det så bra sa jag då? Nu skall du sluta tänka på henne, utan nu är det bara din egen hälsa det gäller - prata med folk var rådet jag fick).Arbetsgivaren fixade via 'Hälsan och arbetslivet' att jag fick en psykologkontakt men lika viktig har en annan person varit. Även hon har initialerna M. S. och bor nästan två timmar nord, nord/ost om Borås. Vi har tills för några veckor sedan pratat mycket i telefon och via Messenger och även hon hade gått igenom svåra svek, så hennes erfarenheter var guld värda för mig. Det har blivit långa och många samtal och jag hoppas verkligen hon hittar rätt i livet. En mycket bra tjej som kommer göra en man väldigt lycklig framöver!
När man mår dåligt ser man inget med nyktra ögon, allt är färgat av den process, den sorg och i mitt fall den kränkning jag blev utsatt för, men dessutom utsatte mig för. I efterhand så när man ser tillbaka - kan man undra hur blind får man vara? Hur godtrogen kan man vara - och varför är man det? Vad trodde jag skulle hända? Hon gjorde ju allt för att visa att jag inte dög längre?
Nu med perspektiv så ser jag annorlunda på de åren som i vilket fall som helst har varit väldigt bra, men tänk om lögnarna inte funnits? Tänk om kommunikationen verkligen varit rak åt båda hållen? Tänk om hon hade satsat kanske inte lika mycket som mig, men lite mer. Hade det då kunnat bli annorlunda? Nu har vi valt andra vägar att gå och för min del känns det så gott att hittat ut ur den känslomässigt ödesdigra labyrint jag befann mig i.
Vad har jag lärt mig? Jo, det spelar ingen roll hur mycket jag vill - it takes two to tango - det går inte annars!
Kommande flickvän måste visa framfötterna, hon måste visa att det är mig hon vill ha - för jodå, jag kommer att visa henne - men om jag inte får rätt svar så måste jag lämna och gå vidare igen. Det spelar ingen roll vem eller vad hon är - är det inte mig hon egentligen vill ha så lever jag hellre ensam.. - jo, det är ett jävla öde, men alternativet förgör en.
Under tiden man var i bubblan runt uppbrottet egentligen då ifrån början av november tills i början på mars så levde man ett rätt passivt liv. Jo, jag var på gymet ibland men tränade väl inte på som man borde. Det var lite alibiträningar för att döva samvetet och frekvensen var väl inte så hög. Spinningträningen som jag verkligen tyckt passat mig hade jag sedan ett tag också lagt på hyllan.
Men i slutet av den dystra perioden hände något mentalt. Jag tog mig i kragen och sagt började jag träna hårdare när jag väl var på gymet, men framför allt ökades besöken där. Och nu i nästan två månader så blir det träning cirka sex dagar i veckan! Ibland något pass mindre men å andra sidan ibland dubbla! Spinningen är tillbaka men även något nytt för mig som heter 'Cardio Indoor walking'. Det senaste passet var så jäkla tufft, att jag höll på att spy efter! Så nu är jag på gymet och kör på. Tanken är inte alls att bli någon bodybuilder utan att gå ner i vikt, motverka livsstilsjukdomar men framför allt må bra!
Initialerna M.S. verkar vara gångbara för mig, för där på gymet fanns ett blont bombnedslag som jag fick kontakt med. Alltså jag har en tung ryggsäck som jag bär på och är naturligtvis inte färdig att gå in i något nytt vanligt verkligt. Men att en tjej som nästan alla killarna på gymet skulle offra sin högra hand för - vill prata, pusha och uppmuntra mig känns så coolt!
Och vem vet - längre fram kanske det kan växa fram till något mer vettigt men fram tills dess koncenterar jag mig på att må bra, flytta fram mina positioner och nu tänker jag knappt längre på det tråkiga som var. Utan egentligen så hoppas jag verkligen det kommer gå bra för henne som nu är mitt ex, trots de val hon gjort och hur märkliga de för de flesta än är, så är det dock hennes val! Det finns liksom ingen annan hon kan skylla på eller något jag kan göra, eller vill göra.
Jag ser nu framåt och längtar efter allt kul som livet har runt hörnet för mig! För det är ju säkert: Det är dagarna som går som är livet (John Lennon) - de kommer liksom inte igen! Så det skall verkligen bli kul nu med det nya som väntar!
Inspirerande faktiskt! Och snart är jag som Elfsborgsfansen sjunger: (f 'låt gaisare) Jag är snart starkare än någonsin!
Nu kommer våren, snart semestern och innan dess skall jag hälsa på min minsta dotter i Australien! Men mer om det kommer längre fram här i bloggen!
Glad påsk till alla läsare!
