Så därför började jag tidigt i min karriär som anestesisjuksköterska med en rutin så det aldrig skulle bli fel:
- Är operationssköterskan klar? Sa jag varje gång med hög röst och inväntade svar innan man rullade ut patienten. (visst lånades själva uttrycket från 'Gladiatorerna’ på TV)
Men det hela började inte där, utan vi får backa till 1989 eller kanske tidigt 1990. Jag läste med AMS-bidrag till undersköterska på Högsbogymnasiet i Gbg. Efter att tidigare rest jorden-runt så fixade Arbetsförmedlingen en bra deal åt mig. På den tiden raggade man personal, bland annat med annonser på spårvagnen: 'Killar ni behövs i vården, få en betald utbildning'. Jag tyckte det lät kul och plötsligt var jag i skolbänken igen. Tanken var att jobba just som undersköterska. Men någon i skolan sa att 'jag borde bli bli sjuksköterska' min personlighet och sätt att vara skulle tydligen passa för det och det blev starten på en process som skulle ta mig till Borås.
Handbollslaget i Knallestaden värvade mig. De hade precis gått upp i näst högsta divisionen och jag hade erfarenhet från spel på den nivån sedan flera år, och även tidigare provat på spel i högsta serien. Så vid en ålder av 30 år passade det bra att flytta till Borås och samtidigt med spel börja en utbildning till sjuksköterska.
En dag i slutet av sommaren 1991 så började jag på Vårdhögskolan i Borås. Det blev en mycket speciell och händelserik utbildning. Riktigt bra föreläsare hade vi inom det medicinska och jag lärde mig massor! Väldigt roligt och utvecklande!
Men bäst var nog vad morsan tyckte då på den tiden. Hon var nämligen stolt som en tupp (?) att just hennes son var den första i släkten att läsa på högskolan! (det har blivit många släktingar till efter)
Efter avslutad utbildning, blev det en sommar i Varberg på en medicinavdelning, ett halvår på Hestra sjukhem (Sjukhemmet låg exakt där jag i dag bor) och innan jag blev anställd på Borås lasarett som det hette då.
Via en korttidsvikariat på HIA och några år på AVC fick jag sedan möjligheten att läsa till Narkossyrra med ett bidrag för sjukhuset istället för lön.
Efter en ny utbildning på Vårdhögskolan med en kursledare som inte riktigt var som hon skulle - så efter mycket onödigt slit klarade jag mig. Men frågan är hur det hade gått om jag inte fått fantastiska Kerstin Westerling som handledare på praktiken på operation! Jösses vilket tålamod hon hade! Kerstin som numera gått i pension har varit ett bollplank hela tiden här, ett mycket bra stöd. Tack!
I början här på operation så körde man mest två olika typer av narkoser. Den ena var 'Pentho/Lepto' och den andra var 'Dip/Rap'.
Det första betydde Penthotal och Leptanal (Fentanyl) och sedan underhåll med narkosgas, det var det gamla sättet. Det nya mer moderna var TIVA (total intravenös anestesi) med Diprivan (Propofol) och Rapifen. Borås lasarett var innovativa och en lite av en ö i Sverige där vi körde intravenöst Vi var oerhört stolta och glada över möjligheten att prova fram detta. Övriga sjukhus i landet körde med gas. Hur kul hade dom?
Några år efter den intravenösa starten här så kom det som sakta skulle revolutionera sättet att tänka kring anestesi. Introduktionen av Ultiva (Remifentanil) gav fantastiska möjligheter! Ultiva var så potent men ändå kortverkande att man kunde väcka patienter snabbare än tidigare. Dessutom mådde patienterna mycket bättre. I Borås har vi extremt sällan haft illamående hos post-op patienter pga narkosen. Ett problem som gasfrälsta sjukhus brottas med. Våra patienter återhämtar sig snabbt, kommer ur sängen tidigare och hem fortare och det lilla ekonomiska man förlorar på att det kanske är lite dyrare med den nyaste tekniken som hette TCI (target control infusion) vann man på minskade vårddygn, mindre följdsjukdomar och mindre trycksår. Plus då välbefinnandet hos patienter!
Precis som andra hade jag en inkörningsperiod. När vi använt Ultiva ett tag så fick vi en föreläsning/fortbildning av leverantören (tyvärr gick killen bort i en trafikolycka strax efter)) då föll polletten ner ordentligt hos mig. När man sövde med Propofol och ihop med Ultiva kunde man minska doserna för de båda läkemedlen potentierade varandra.
Initialt hamnade jag något fel och fick kritik av kollegor, men efterhand har jag blivit riktig bra just på TCI narkoser och kollegorna har en del att lära av mig numera. Men så skall det väl vara? Man får rutin och erfarenhet med åren?
En annan detalj jag tidigt lärde mig var att om man börjar narkosen i lågdos. Det vill säga man startar pumparna med narkosmedel, långsamt med en liten dos medans man kopplar upp patienten (EKG, blodtryck och syremättnad), intervjuar och gör klart utrustning. Då krävs det inte lika mycket i induktionsdos sedan när man väl söver. Det innebär mindre påverkan på blodtrycket och även en mindre totaldos. Märkligt nog är det inte många av kollegorna som anammat det?
Övriga Sverige har tidigare tittat med förundran - vad 17 håller de på med i Borås? Men nu har även de tagit efter. För varje gasfrälst överläkare som slutar, så tar TCI över mer och mer. Det finns såklart massor av sjukhus där gasen hänger kvar - men det är kul att det som tidigare tittades på lite skeptisk, nu är det som tar över och vi var först i Borås!
Många sjukhus underskattar sin personal. När jag började på operation här så var i stort sätt alla fantastiskt bra. Narkossyrrorna hade alla jobbat länge och hade ett kunnande jag suktade efter. En perfekt skola för att växa in i yrket. Sammanhållningen på avdelningen har varit väldigt bra. Vi har varit en stolt enhet utåt, men det har funnits lite tjafs även här. Men inte alls som på ett annat sjukhus jag jobbade tillfälligt på, där fika på rasterna var uppdelat mellan tre personalkategorier (usk, anestesi, operation). Vi har dessutom haft bra narkosläkare som lyssnat på våra åsikter men även utbildat oss i det vi saknat. Jag för min del var ganska osäker i det mesta från början.
Men visst har det genom åren funnits medarbetare som varit nere, mått dåligt eller blivit orättvist behandlade. Jag tror jag varit bra på att 'se' dom och jag har försökt lyfta dom på jobbet.
Dock när det gäller övrig utveckling på avdelningen så tar det olika tid, ibland beroende på vem som kommer med iden. Efter ha jobbat ett halvår på Huddinge sjukhus runt millennieskiftet lade jag fram ett förslag att ett operationsbord alltid skulle stå inne på sal 1 här hos oss. Snittsalen. Då hade vi bordet ståendes ute i korridoren och flyttade över patienterna där. Det tog onödig tid och resurser för just tiden var var knapp. Ibland räknas varje sekund för att få ut bebisen så fort som möjligt. Det tog 16 (sexton) år innan det gick igenom, sedan dess står nu bordet på sal.
Fortare gick det när jag efter en utflykt (jag har i olika perioder varit tjänstledig och jobbat på annat sjukhus) märkte att man börjat ge Cyklokapron till alla proteser för att minska blödning. Det hade man redan gjort i Stockholm under den tiden jag var på Huddinge men nu börjat här. Problemet var att illamåendefrekvensen ökat postoperativt. Så man var på gång att ta bort den rutinen igen.
Då lade jag fram till Mikael Larsson som var läkarchef på operation att vi doserade fel och gav läkemedlet för fort. Efter det gavs 'Cyklo' efter patientens vikt och man spädde ut det. Illamåendet var borta på nolltid. Mikael ansökte på någon instans på sjukhuset att jag skulle få ekonomisk belöning för något läkarna inte kunde och för att detta gav patienterna en bättre och behagligare tid på uppvaket, men tyvärr fick jag inget.
Det kom en dag för ca 15 år sedan då jag undrade varför jag hade broschen på mig. Broschen skulle visa vilken skola man läst på, men texten på allas var så gammalmodig och svårläst att ingen kunde se vad det stod på den. Så jag kastade min och ersatte de med några gaismärken. Det blev en fullträff! Patienter som gillar fotboll har undrat om dem, men mest har folk som varit sjuka tyckt synd om mig istället för sig själva. Håller du på GAIS har de frågat? Då är det värre för dig än mig, kom efter!
Det har varit en bra 'icebraker' och dessutom fått folk att le istället för att tänka på det elände som fått dom till operation.
Vissa dråpligheter har det varit. En gång på gamla öronoperation kom en spelare in som patient som dagen innan hade gjort ett mål på GAIS. Övriga personalen där hade fått bra kontakt med honom och skojade friskt om att den som kommer att söva dig är en urgaisare! Jag fick snabbt berätta att precis som patienten var proffs i fotboll, så fick jag vara professionell på jobbet och lovade att jag gjort mitt bästa även om han varit Blåvittare. Sen skrattade vi gott båda två när han skulle sövas.
Jag måste här passa på att ge ett extra tack till tjejerna på öronoperation (numera op 2). De har varit lika fantastiska som folket inne på Centraloperation. Vilken avslappnad, vänlig och trevlig atmosfär varenda pass ihop!
Vi har varit på oändliga antal stickhjälper. När det är svårt att få in en PVK ringer dom oss på narkos. Numera är vi oftast så slimmade jourtid att patienterna får komma till oss och vi sticker dom här. En gång kom det en skön kille i Elfsborgströja. Han såg direkt mina gaismärken (som jag har på pennhållaren) och blev väldigt skeptisk till att låta mig sticka. Han visste ju att det skulle vara svårt och mer ont ville han inte ha.
Helt plötsligt sa jag att nu är det klart. Han hade knappt märkt att jag stack och fungerade gjorde 'nålen'. Veckan efter kom en 'dagens ros' i Borås tidning från Elfsborgarn till Gaisaren på operation!
Annars har det ju frossats i olika omorganisationer där den ena varit märkligare än den andre. Konstigast var dock när vi delade upp oss i ett akut team och ett elektivt. Jag valde det elektiva såklart. Nu verkar det som det skall bli någon ny typ av uppdelning igen, att man inte lär sig?
En annan sak har vi haft är tiden för möten. Klockan 07:00 började det mässas och där har man somnat till lite mer för varje minut därefter. Vissa morgonar har vi haft 'teammöten' i storgrupp - totalt meningslösa. Jag lovar att jag inte varit den mest aktive där.
På ett annat plan har detta sjukhuset varit bra, väldigt bra. Det är inte så vattentäta skott mellan avdelningar och kliniker. På universitetssjukhus och i större städer är allt omständligt och tar tid. Här känner man varandra om inte annat så till utseendet vilket gör att man hjälper varandra på ett mycket mer effektivare sätt. Det gäller samarbete med patienter, men även när vi själva som personal behöver hjälp. Min hälsa har de senaste åren inte varit optimal men vilken enorm skillnad på vård och bemötande jag fått kontra min pappa som har liknande problem som jag men bor i Gbg.
Dessutom har jag kunnat få hit min mamma för snabb vård vid två tillfällen, vilket det varit mycket bra för henne. Faktiskt även kunnat få hit Farsan för en ortopedisk konsultation.
Varje år har vi haft elever - studenter som läser anestesi och förhoppningsvis tänker bli kollegor. I andra fall vill de ha utbildningen på ett papper men skall jobba i ambulans eller liknande. De studenterna har inte varit speciellt roliga att handleda. Men i andra fall som Axel, Mats eller Lovisa (det finns fler) då har det varit kul. Eller min sista elev Elina som var en av de bästa elever vi haft. Helt i klass med den allra bästa - som varit Mattias Gyllsdorf. Extra kul med Elina var att hon säsongen innan varit med i Bachelor på TV. Min dotter och jag är barnsligt förtjusta i den TV-serien.
Under åren har man jobbat med väldigt många bra människor ur alla kategorier vi har. Det har känts väldigt tråkigt när någon man gillat slutat, gått i pension eller försvunnit på annat sätt. Det känns lite märkligt att jag är från nu en av dom som slutat!
Jag började på sjukhuset 940401 och har i tid jobbat här i över 25 år. Någon 25-års gåva får jag dock inte, för enligt HR saknas det registreringar under två år när jag hade varit borta en lite längre tid än annars. Jag vet ju att jag var timanställd då och har varit inne på någon sal här men det hjälper inte. Undrar vem som får den guldklockan nu?
Jag har dock haft en väldig tur i mycket inom vården. Jag har som vuxen fått tre på olika sätt betalda utbildningar. På så sätt jag har klarat mig från studielån. Men lönemässigt har turen inte stått mig bi - under åren har man i omgångar pratat om lönekategorier. Man har pratat om från novis till expert. Det är en resa jag verkligen har gått. Trots en lite stapplande start fick jag ändå chansen vilket jag är väldigt tacksam för. Men att sjukhuset inte ser mig som expert är lite förödmjukande. Vid det nya avtalet skulle speciellt yrkesskickliga få en annan löneutveckling de kommande tre åren. Enligt sjukhuset tillhörde jag tydligen inte dom trots 20 års erfarenhet inom anestesi!
fotnot: Det har funnits tråkigheter, saker som varit irriterande eller andra saker som jag reagerat på. Tex vansinnigt upplagda utvecklingsdagar. Jag har dock valt att inte ta med det mesta av det negativa här eller hylla alla andra personer än de nämnda som borde hyllats också för de hade blivit för många.
