Nu är narkossköterskan klar!

Innan man rullar ut från operationssalen måste man få ett ok, från operationssköterskan att allt är klart. Det finns någon regel från 1800-talets början att om man rullar ur salen innan och allt inte stämmer på något sätt så blir det konsekvenser som är orimliga.
Så därför började jag tidigt i min karriär som anestesisjuksköterska med en rutin så det aldrig skulle bli fel:
- Är operationssköterskan klar? Sa jag varje gång med hög röst och inväntade svar innan man rullade ut patienten. (visst lånades själva uttrycket från 'Gladiatorerna’ på TV)

Men det hela började inte där, utan vi får backa till 1989 eller kanske tidigt 1990. Jag läste med AMS-bidrag till undersköterska på Högsbogymnasiet i Gbg. Efter att tidigare rest jorden-runt så fixade Arbetsförmedlingen en bra deal åt mig. På den tiden raggade man personal, bland annat med annonser på spårvagnen: 'Killar ni behövs i vården, få en betald utbildning'. Jag tyckte det lät kul och plötsligt var jag i skolbänken igen. Tanken var att jobba just som undersköterska. Men någon i skolan sa att 'jag borde bli bli sjuksköterska' min personlighet och sätt att vara skulle tydligen passa för det och det blev starten på en process som skulle ta mig till Borås.

Handbollslaget i Knallestaden värvade mig. De hade precis gått upp i näst högsta divisionen och jag hade erfarenhet från spel på den nivån sedan flera år, och även tidigare provat på spel i högsta serien. Så vid en ålder av 30 år passade det bra att flytta till Borås och samtidigt med spel börja en utbildning till sjuksköterska.

En dag i slutet av sommaren 1991 så började jag på Vårdhögskolan i Borås. Det blev en mycket speciell och händelserik utbildning. Riktigt bra föreläsare hade vi inom det medicinska och jag lärde mig massor! Väldigt roligt och utvecklande!

Men bäst var nog vad morsan tyckte då på den tiden. Hon var nämligen stolt som en tupp (?) att just hennes son var den första i släkten att läsa på högskolan! (det har blivit många släktingar till efter)
Efter avslutad utbildning, blev det en sommar i Varberg på en medicinavdelning, ett halvår på Hestra sjukhem (Sjukhemmet låg exakt där jag i dag bor) och innan jag blev anställd på Borås lasarett som det hette då.
Via en korttidsvikariat på HIA och några år på AVC fick jag sedan möjligheten att läsa till Narkossyrra med ett bidrag för sjukhuset istället för lön.

Efter en ny utbildning på Vårdhögskolan med en kursledare som inte riktigt var som hon skulle - så efter mycket onödigt slit klarade jag mig. Men frågan är hur det hade gått om jag inte fått fantastiska Kerstin Westerling som handledare på praktiken på operation! Jösses vilket tålamod hon hade! Kerstin som numera gått i pension har varit ett bollplank hela tiden här, ett mycket bra stöd. Tack!

I början här på operation så körde man mest två olika typer av narkoser. Den ena var 'Pentho/Lepto' och den andra var 'Dip/Rap'.
Det första betydde Penthotal och Leptanal (Fentanyl) och sedan underhåll med narkosgas, det var det gamla sättet. Det nya mer moderna var TIVA (total intravenös anestesi) med Diprivan (Propofol) och Rapifen. Borås lasarett var innovativa och en lite av en ö i Sverige där vi körde intravenöst  Vi var oerhört stolta och glada över möjligheten att prova fram detta. Övriga sjukhus i landet körde med gas. Hur kul hade dom?

Några år efter den intravenösa starten här så kom det som sakta skulle revolutionera sättet att tänka kring anestesi. Introduktionen av Ultiva (Remifentanil) gav fantastiska möjligheter! Ultiva var så potent men ändå kortverkande att man kunde väcka patienter snabbare än tidigare. Dessutom mådde patienterna mycket bättre. I Borås har vi extremt sällan haft illamående hos post-op patienter pga narkosen. Ett problem som gasfrälsta sjukhus brottas med. Våra patienter återhämtar sig snabbt, kommer ur sängen tidigare och hem fortare och det lilla ekonomiska man förlorar på att det kanske är lite dyrare med den nyaste tekniken som hette TCI (target control infusion) vann man på minskade vårddygn, mindre följdsjukdomar och mindre trycksår. Plus då välbefinnandet hos patienter!

Precis som andra hade jag en inkörningsperiod. När vi använt Ultiva ett tag så fick  vi en föreläsning/fortbildning av leverantören (tyvärr gick killen bort i en trafikolycka strax efter)) då föll polletten ner ordentligt hos mig. När man sövde med Propofol och ihop med Ultiva kunde man minska doserna för de båda läkemedlen potentierade varandra.
Initialt hamnade jag något fel och fick kritik av kollegor, men efterhand har jag blivit riktig bra just på TCI narkoser och kollegorna har en del att lära av mig numera. Men så skall det väl vara? Man får rutin och erfarenhet med åren?

En annan detalj jag tidigt lärde mig var att om man börjar narkosen i lågdos. Det vill säga man startar pumparna med narkosmedel, långsamt med en liten dos medans man kopplar upp patienten (EKG, blodtryck och syremättnad), intervjuar och gör klart utrustning. Då krävs det inte lika mycket i induktionsdos sedan när man väl söver. Det innebär mindre påverkan på blodtrycket och även en mindre totaldos. Märkligt nog är det inte många av kollegorna som anammat det?

Övriga Sverige har tidigare tittat med förundran - vad 17 håller de på med i Borås? Men nu har även de tagit efter. För varje gasfrälst överläkare som slutar, så tar TCI över mer och mer. Det finns såklart massor av sjukhus där gasen hänger kvar - men det är kul att det som tidigare tittades på lite skeptisk, nu är det som tar över och vi var först i Borås!

Många sjukhus underskattar sin personal. När jag började på operation här så var i stort sätt alla fantastiskt bra. Narkossyrrorna hade alla jobbat länge och hade ett kunnande jag suktade efter. En perfekt skola för att växa in i yrket. Sammanhållningen på avdelningen har varit väldigt bra. Vi har varit en stolt enhet utåt, men det har funnits lite tjafs även här. Men inte alls som på ett annat sjukhus jag jobbade tillfälligt på, där fika på rasterna var uppdelat mellan tre personalkategorier (usk, anestesi, operation). Vi har dessutom haft bra narkosläkare som lyssnat på våra åsikter men även utbildat oss i det vi saknat. Jag för min del var ganska osäker i det mesta från början.
Men visst har det genom åren funnits medarbetare som varit nere, mått dåligt eller blivit orättvist behandlade. Jag tror jag varit bra på att 'se' dom och jag har försökt lyfta dom på jobbet.

Dock när det gäller övrig utveckling på avdelningen så tar det olika tid, ibland beroende på vem som kommer med iden. Efter ha jobbat ett halvår på Huddinge sjukhus runt millennieskiftet lade jag fram ett förslag att ett operationsbord alltid skulle stå inne på sal 1 här hos oss. Snittsalen. Då hade vi bordet ståendes ute i korridoren och flyttade över patienterna där. Det tog onödig tid och resurser för just tiden var var knapp. Ibland räknas varje sekund för att få ut bebisen så fort som möjligt. Det tog 16 (sexton) år innan det gick igenom, sedan dess står nu bordet på sal.

Fortare gick det när jag efter en utflykt (jag har i olika perioder varit tjänstledig och jobbat på annat sjukhus) märkte att man börjat ge Cyklokapron till alla proteser för att minska blödning. Det hade man redan gjort i Stockholm under den tiden jag var på Huddinge men nu börjat här. Problemet var att illamåendefrekvensen ökat postoperativt. Så man var på gång att ta bort den rutinen igen.

Då lade jag fram till Mikael Larsson som var läkarchef på operation att vi doserade fel och gav läkemedlet för fort. Efter det gavs 'Cyklo' efter patientens vikt och man spädde ut det. Illamåendet var borta på nolltid. Mikael ansökte på någon instans på sjukhuset att jag skulle få ekonomisk belöning för något läkarna inte kunde och för att detta gav patienterna en bättre och behagligare tid på uppvaket, men tyvärr fick jag inget.

Det kom en dag för ca 15 år sedan då jag undrade varför jag hade broschen på mig. Broschen skulle visa vilken skola man läst på, men texten på allas var så gammalmodig och svårläst att ingen kunde se vad det stod på den. Så jag kastade min och ersatte de med några gaismärken. Det blev en fullträff! Patienter som gillar fotboll har undrat om dem, men mest har folk som varit sjuka tyckt synd om mig istället för sig själva. Håller du på GAIS har de frågat? Då är det värre för dig än mig, kom efter!
Det har varit en bra 'icebraker' och dessutom fått folk att le istället för att tänka på det elände som fått dom till operation.

Vissa dråpligheter har det varit. En gång på gamla öronoperation kom en spelare in som patient som dagen innan hade gjort ett mål på GAIS. Övriga personalen där hade fått bra kontakt med honom och skojade friskt om att den som kommer att söva dig är en urgaisare! Jag fick snabbt berätta att precis som patienten var proffs i fotboll, så fick jag vara professionell på jobbet och lovade att jag gjort mitt bästa även om han varit Blåvittare. Sen skrattade vi gott båda två när han skulle sövas.

Jag måste här passa på att ge ett extra tack till tjejerna på öronoperation (numera op 2). De har varit lika fantastiska som folket inne på Centraloperation. Vilken avslappnad, vänlig och trevlig atmosfär varenda pass ihop!

Vi har varit på oändliga antal stickhjälper. När det är svårt att få in en PVK ringer dom oss på narkos. Numera är vi oftast så slimmade jourtid att patienterna får komma till oss och vi sticker dom här. En gång kom det en skön kille i Elfsborgströja. Han såg direkt mina gaismärken (som jag har på pennhållaren) och blev väldigt skeptisk till att låta mig sticka. Han visste ju att det skulle vara svårt och mer ont ville han inte ha.

Helt plötsligt sa jag att nu är det klart. Han hade knappt märkt att jag stack och fungerade gjorde 'nålen'. Veckan efter kom en 'dagens ros' i Borås tidning från Elfsborgarn till Gaisaren på operation!

Annars har det ju frossats i olika omorganisationer där den ena varit märkligare än den andre. Konstigast var dock när vi delade upp oss i ett akut team och ett elektivt. Jag valde det elektiva såklart. Nu verkar det som det skall bli någon ny typ av uppdelning igen, att man inte lär sig?

En annan sak har vi haft är tiden för möten. Klockan 07:00 började det mässas och där har man somnat till lite mer för varje minut därefter. Vissa morgonar har vi haft 'teammöten' i storgrupp - totalt meningslösa. Jag lovar att jag inte varit den mest aktive där.

På ett annat plan har detta sjukhuset varit bra, väldigt bra. Det är inte så vattentäta skott mellan avdelningar och kliniker. På universitetssjukhus och i större städer är allt omständligt och tar tid. Här känner man varandra om inte annat så till utseendet vilket gör att man hjälper varandra på ett mycket mer effektivare sätt. Det gäller samarbete med patienter, men även när vi själva som personal behöver hjälp. Min hälsa har de senaste åren inte varit optimal men vilken enorm skillnad på vård och bemötande jag fått kontra min pappa som har liknande problem som jag men bor i Gbg.
Dessutom har jag kunnat få hit min mamma för snabb vård vid två tillfällen, vilket det varit mycket bra för henne. Faktiskt även  kunnat få hit Farsan för en ortopedisk konsultation.

Varje år har vi haft elever - studenter som läser anestesi och förhoppningsvis tänker bli kollegor. I andra fall vill de ha utbildningen på ett papper men skall jobba i ambulans eller liknande. De studenterna har inte varit speciellt roliga att handleda. Men i andra fall som Axel, Mats eller Lovisa (det finns fler) då har det varit kul. Eller min sista elev Elina som var en av de bästa elever vi haft. Helt i klass med den allra bästa - som varit Mattias Gyllsdorf. Extra kul med Elina var att hon säsongen innan varit med i Bachelor på TV. Min dotter och jag är barnsligt förtjusta i den TV-serien.

Under åren har man jobbat med väldigt många bra människor ur alla kategorier vi har. Det har känts väldigt tråkigt när någon man gillat slutat, gått i pension eller försvunnit på annat sätt. Det känns lite märkligt att jag är från nu en av dom som slutat!

Jag började på sjukhuset 940401 och har i tid jobbat här i över 25 år. Någon 25-års gåva får jag dock inte, för enligt HR saknas det registreringar under två år när jag hade varit borta en lite längre tid än annars. Jag vet ju att jag var timanställd då och har varit inne på någon sal här men det hjälper inte. Undrar vem som får den guldklockan nu?

Jag har dock haft en väldig tur i mycket inom vården. Jag har som vuxen fått tre på olika sätt betalda utbildningar. På så sätt jag har klarat mig från studielån. Men lönemässigt har turen inte stått mig bi - under åren har man i omgångar pratat om lönekategorier. Man har pratat om från novis till expert. Det är en resa jag verkligen har gått. Trots en lite stapplande start fick jag ändå chansen vilket jag är väldigt tacksam för. Men att sjukhuset inte ser mig som expert är lite förödmjukande. Vid det nya avtalet skulle speciellt yrkesskickliga få en annan löneutveckling de kommande tre åren. Enligt sjukhuset tillhörde jag tydligen inte dom trots 20 års erfarenhet inom anestesi!

fotnot: Det har funnits tråkigheter, saker som varit irriterande eller andra saker som jag reagerat på. Tex vansinnigt upplagda utvecklingsdagar. Jag har dock valt att inte ta med det mesta av det negativa här eller hylla alla andra personer än de nämnda som borde hyllats också för de hade blivit för många.

A year has gone - a year of love!

170805 är ett datum som förändrade mitt liv.

Det hade gått två och ett halvt år sedan den olustiga förnedring jag kände när det senaste långa förhållandet bröts upp. Under en längre tid hade jag besökt flera mörka platser mentalt och behövt professionell hjälp för det. Men även somatiskt hade någon förändring tillkommit. Den femte augusti 2017 skulle allt ändras!

Dagarna innan satt jag och surfade på en dejtingsida. Jag satt på en balkong en eftermiddag nere på Kreta och var nyduschad efter en het dag i solen på en fin strand i Agios Nicholaus. Jag slötittade runt bland några profiler. Min blick stannade kvar på en tjej som såg ut att spela golf. Men, ser hon inte rätt fin ut också? Det var svårt att avgöra för bilderna var rätt usla. (bilden nedan var inte än av dom)

Jag tänkte att en golfrunda kan man ju spela. Roligt, trevligt och ofarligt. Exakt så skrev jag till tjejen och hon svarade ja. Vi bestämde att vi har vår första date på lördagen den femte augusti på Hulta GK.

Vi båda var ganska luttrade av dejtingbranchen när vi åkte dit. Jag fokuserade mer på att få någon att golfa med, och i efterhand har Konjit berättat att så var det för henne med!

När jag kom fram till golfklubben så var hon redan där. Vi träffades nere vid drivingrangen och det kändes som 'ett slag i magen' när jag såg hennes skönhet! Det lyste om henne, leendet var oerhört fint och jösses vilka ögon tänkte jag! Detta blir spännande!

Vi spelade ihop med ett annat par och frågan är om de ens fattade att Konjit och jag aldrig setts förut? För stämningen mellan alla fyra var väldigt trevlig och jag började lite i smyg titta lite extra på min date. Efter några hål kunde jag inte hålla mig längre utan gick upp nära och frågade om hur det kändes för henne.

Jag har faktiskt ingen aning om något mer den golfrundan. Jag spelade dock uselt, men var mest upptagen med att njuta av utsikten. Jag tyckte dock någonstans på vägen att även hon såg ut att trivas bra!

När golfrundan väl var över kändes det direkt väldigt tråkigt, inte slut redan! Klockan var ca 16 på eftermiddagen och hmm, hur? Joo, jag frågade henne om hon ville ha en ny date och efter hon sagt ja frågade jag när? Men innan hon han svara lade jag till: Det är ju lördag idag så vad säger du om klockan 18 ikväll i Gbg?

Ingen av oss hann till 18, men väl klockan 18:30 träffades vi och käkade räkmacka och drack vitt vin!

Hon var inte bara oerhört vacker, hon gillade synthmusik från 80-talet, hon spelade golf och tränade på gym. Dessutom jobbade hon då i kommunens äldreomsorg. Så vi hade en del gemensamma beröringspunkter!

Vi träffades några veckor och jag tog med henne på en Lustans lakejer-konsert och naturligtvis gillade hon det. Men det som skulle komma strax efter det visade på klass!

Hon frågade då: Vad säger du om att åka till Borlänge och besöka min kusin med familj över en helg. Ja kanske det, när tänkte du frågade jag? Jo, jag tänkte helgen 17-19/11 sa hon då. Hennes plan var att vi sover över i Örebro på fredagen på vägen upp. Vad säger du om det, frågade hon? Men jösses! Jaaaaa skrek jag ut av glädje!! LL spelade ju i Örebro den dagen! Vilken kvinna!!

Redan i januarimånad började vi med golf 2018. Vi var på World of golf i Göteborg. Vad händer? Jag som hade tänkt att lägga ner golfen, för jag spelade för lite varje år skulle nu börja mitt i vintern! Jodå, vi tog lektioner ihop, åkte på en golfresa till Spanien i april och efter det spelat flera tävlingar och massor av golfrundor denna säsong!

Mina hjärnspöken från tidigare uppbrott då 2015 påverkade mig så jag mådde inte riktigt som jag borde. Det kändes väldigt bra när vi väl träffades men för min del kändes det som vi borde setts oftare, pratat mer om hur vi känner, mår och vill. Kunde jag lita på henne? Varför kommer vi inte mer in varandra på livet? Men väl där i Spanien växte vi mer ihop. Och mer och mer efter det har det sakta blivit rätt och det känns väldigt bra!

Mina föräldrar och jag hade planerat in en resa till Kreta runt midsommar och efter ha bytt jobb och fått semester under de veckorna åkte Konjit med dit. Det nya jobbet hon fått från ca 15 mars var på SU som narkos-undersköterska.

Jamen plötsligt jobbade vi nu även inom samma bransch! Hon har bombaderat mig med frågor om förkortningar, mediciner och hur de olika apparaterna vi inom Anestesi använder. Det är ju lätt för en annan som dels jobbat inom akutvård och sedan gått en teoretisk utbildning att förstå sammanhang men hon kom direkt från kommunen in i en helt ny värld - så hon har haft det ganska tufft men löser det bra!

Alla mäniskor har fel och brister, men under detta året har jag hittat väldigt få hos henne. Tex är hon värdelös på att planera. Men så många fina egenskaper hon har! Förutom att hon är väldigt vacker, är hon snäll, smart, rolig, nästan alltid glad, dricker inte för mycket, gapar eller skäller inte, klär sig stilfullt, är bra med pengar och sund när det gäller mat. Hon har dessutom tagit åt sig ett fosterbarn (nåja Marina är snart 17 år) och det visar på en mycket fin egenskap!

Det har varit ett omtumlande år där man hoppades, tvivlade men nu kanske fått full utdelning! Det känns väldigt bra och det har gått ett år. Förhoppningsvis kommer det mååånga fler!



Denna bild är från nyårsafton!



Kram Konjit och tack!

Här kommer min personliga betraktelse av fenomenet Lustans lakejer.

2016 Det var någon gång i april/maj. Jag hade varit i Örebro och sett Johan Kinde soloprojekt och den CD som jag själv varit med att sponsra till hade precis kommit ut (mitt namn finns på konvolutet). Den innehöll bland annat riktiga mästerverk som 'När Johanna ler' och en lysande duett, en akustisk version på en Lustans låt 'En natt som denna' som sjöngs med fina Elin Lanto. Jag borde varit nöjd, men jag hade läst på nätet att Johan Kinde hade tröttnat på att turnera med Lustansgänget (som var då). Det var någon som kände Kinde personligen som uttalade sig. Åtta månader tidigare hade jag i Eksjö då sett det som kanske var LLs sista offentliga spelning? Det började kännas tomt....

Det kanske var i slutet av augusti eller någon gång i september som man började ana att något var på G. Plötsligt byttes omslagsbilden på LLs Facebookssida till en äldre och genast började spekulationerna om nya spelningar, och inte bara det - det pratades om fd medlemmars återkomst! Det blev en spännande väntan sedan började det poppa upp olika datum och olika städer för spelningar!

Konceptet var att köra en typ minneskonsert med hela albumet 'Uppdrag i Geneve' och då med tre av fyra originalmedlemmar från plattan + övriga hits bandet gjort. De tre var: Johan Kinde, Tom Wolgers (Kinde skrev det mesta av texterna på albumet, Wolgers det mesta av musiken)och trummisen Christer Hellman.

Förstärkta med gitarristen Anders Ericson som var med i LL 82-86 (och dessutom skrev låtar, bl a på albumet 'Lustavision'), Julian Brandt som nu varit basist i LL sista tio åren(?) och Fredrik Hermansson som var med i Kindes soloprojekt i våras.

Snabbt blev sju konserter bokade och jag som i våras kände en sådan frustration över att kanske inte mer få se bandet tänkte: - Hm, hur många av dessa sju kan jag se? Vem vet - detta kanske är sista rycket? Först ut var i Sundsvall, det var liiite för långt bort. Den andra var i Sthlm mitt i veckan - det gick inte för jobbets skull. Men sedan! Till Örebro, Göteborg, Linköping, Halmstad och Malmö köpte jag biljetter. Det var ju inom lagom avstånd och jag hittade rätt billiga tågbiljetter.

Så på fredagen den 18/11 så fick jag sluta en timma tidigare för att hinna med tåget till Örebro och min första LL spelning på 15 månader!

1981/82 Egentligen började allt den vintern. Min bäste vän Gunnar propsade på att vi skulle åka och besöka en fd klasskamrat till oss som heter Thomas. Väl hos honom spelades det massor av musik och vi satt och tjötade gamla minnen och en massa artister vi gillade. Då ville de båda spela plattor med ett nytt band som dykt upp på den svenska marknaden under 1981. De hette Lustans lakejer - bara namnet var ju häftigt! Två plattor var redan släppta och vi lyssnade på båda i sträck. Första gången tyckte jag väl att det var lite sisådär. Mina vänner ville vi skulle spela dom igen direkt och andra gången jag hörde 'Uppdrag i Geneve'-plattan så var jag hooked! Jag fick med mig ett kassetband med ena albumet på en sida och det andra på motsvarande.

Under de kommande åren spelades LL på varje förfest och ja, de lugna låtarna dagen efter då man kanske inte var på topp. Jag såg tidigt bandet live. Först på Kungstorget nr 14 som var ett inneställe då, och dagen efter på Lobo vid Järntorget i Gbg. Det var bara sååå bra!

När nästa album kom, 'En plats i solen'. Det var väldigt bra men vi blev lite förvånade. Låtarna var visserligen grymma men soundet var något depressivt ibland. Texterna var lite mindre ytliga och mer personliga och berättande. Plattan kom även ut på engelska med den underbara låten 'The texture of her skin' med. vilken inte fanns på den svenska versionen. LL tyckte nog också det lät lite deppigt i förlängningen för snart kom det ut en poppigare och gladare version av Läppar tiger, ögon talar. Dessutom under denna tid såg jag mina idoler på Rondo två år i rad!

Ungefär hit tyckte vi grabbar Gunnar, Håkan (Giuseppe), Thomas m fl att LL var enormt bra. Vi gillade musiken och vi älskade texterna Kinde skrev och sjöng ju om oss och det som vi ville uppleva. Det var våra drömmar det verkade som han upplevt. Kinde var gud!

Om de första albumen knappt hade en dålig låt så blev det annorlunda med de två sista i första halvlek (som tog slut -86). 'Sinnenas rike' och 'Lustavision' hade några kanonhits men även riktiga lågvatten som 'Lorely'. Kinde var ensam kvar av det som kan kallas de ursprungliga medlemmarna (men här hade Anders Ericson kommit in som parhäst) och hade fört in musiken mot typ amerikansk gitarrbaserad radioskval i sin iver att utvecklas och hänga med så tappade Kinde sin musikaliska identitet och egentligen avvecklade han sig själv.

Sedan följde några magra år där vi fick nöja oss med det gamla innan jag, kanske 1990 hörde en låt som hade ett grymt intro som Kaj Kindvall presenterade på Trackslistan. 'Bakom min rygg' hette den och det var Kinde solo. Följande album som hette 'Lögner' var rätt ok faktiskt. Just låten 'Lögner' har en text som är lysande bra! Det kom någon platta till där runt 90/91 solo med Johan Kinde som visserligen hade sina 'guldkorn' men mycket var slätstruket.

Fram till -99 kändes det som det var slut med LL och mina vänner och jag, nu hade en ny kompis - Martin (Tjuren) dykt upp som också han var frälst på LL trodde nog inget mer skulle komma. Då plötsligt dök 'Åkersberga' upp! och så jumla bra det var! Så här skall det ju låta Johan rätade upp sin musikheder vi fans var helt saliga. Vilken enormt bra platta! Nu var musiken där igen och texterna var så oerhört bra men förändrade. Kinde hade blivit äldre och var från och med nu den gamle förföraren som tittade tillbaka på sitt dekadenta liv. Vi grabbar var också äldre så vi kunde fortsatt känna igen oss, även om vi inte var i närheten att vara lika häftiga som i Kindes texter! Videon till 'Vackra djur gör fula saker' är så mästerlig att den fortfarande står sig! LL var tillbaka vi ville ju ha mer - men det tog stopp igen.

Under några år så missade jag all information om spelningar och annat. Man läste mindre och mindre dagstidningar och jag vägrade gå med i Facebook. Ända tills en tjejkompis i USA ifrågasatte mitt beslut och dessutom så sa folk till mig att man får mycket information numera från Fb. Konserter och spelningar från olika band och dyligt. Under dessa år var det konserter i Gbg som jag helt enkelt ingen info hade om - vilket var knäckande när man sedan läste någon recension i GP eller GT eller någon på stan sa att de sett LL.

Internet hade jag dock och på något som hette DC++ hittade jag flera maxiversioner och någon liveinspelning. Det bästa från DC++ var en hel konsert Kinde hade gjort på 'Trägårn' 2004. Då enbart med ett piano där Mats Tärnfors satt och klinkade. Detta är kanske första gången Herr K försökte sig på något avskalat? Den spelningen var verkligen bra! Då, på Trägårn hade det tydligen släppts en singel också. Jag hade ingen aning!

Först några år senare så hittade jag på 'Bengans' webshop singeln med 'Rid i natt'. En mycket bra låt! Jag blev så himla uppspelt och glad, framför allt av klubbversionen! Just den spelar jag stenhögt för alla när det är party numera och när folk som inte hört LL så mycket hör låten så tycker alla att det inte är så dumt!

Men innan jag hittade den singeln så uppträdde LL i Melodifestivalen. Jag var såklart på plats i Scandinavium men när låten inte gick vidare - så gjorde jag det. Tog mig ut från arenan till en närliggande pub. The Ark vann nog deltävlingen och alltihop till slut. Kindes låt påminde om något LL skulle gjort. Men den kändes inte färdig och genomarbetad. Så trots besvikelsen då, var det nog rätt att den åkte ut. Än värre var att på tisdagen innan. Då hade man en gratiskonsert på Centralstationen i Gbg. Just den dagen hade jag tackat ja till att jobba och tjäna hyfsat stora pengar. Så satan, jag hade inte råd att tacka nej så - den LL-spelningen missade man också..

Jo en spelning här någonstans såg jag. Det var på Stora Scen på Liseberg och LL som brukar spela efter mörkrets inbrott, fick nu spela i stark kvällssol! Kinde svettades rejält kan jag säga! Tror den var något år före Melodifestivalen eller så var det efter?

Några år senare, kanske 2008-2009? Försökte Kinde för andra gången sig på några akustiska spelningar. Hur mycket det blev av det hela vet jag inte men det var på TV4 och en spelning på Jazzhuset i Gbg som jag känner till. 'Giuseppe'-Håkan och jag var där och visst lät det bra - men kom igen det är LL vi vill ha! Den lugna versionen av 'Begärets dunkla mål' var suverän, och på TV4 kunde vi höra en tidig version av 'Eld och vatten' som sedan blev så bra i duett med Jenny Silver!

2010 På vintern började det gå ett rykte om en stor konsertturné i Sverige med gamla 80-tals band. Ultravox, Alphaville, Human League, Howard Jones och Jakob Hellman. Efter ett tag även då Sveriges bästa band från den tiden Lustans Lakejer. Vi var åtta personer som åkte till Varberg där det skulle vara 80-tals fest vi fästningen. LLs framförande i kvällssolen var lysande! Framför allt Kindes kommentar: Jag har mycket bättre utsikt än Er. Vi ser solnedgången, oerhört vackert - ja, Ni ser ju bara oss! Det skulle vara en nostalgiafton men Johan kunde inte hålla sig från att för första gången spela 'Det verkade så viktigt då' och hoppet om en ny platta tändes hos oss.

Är man inte med i ett stort skivbolag så är det svårt att göra en platta nuförtiden. Men inte så lång tid efter 80-tals turnén var över började ett ryckte gå att en ny platta var på gång. För att ha råd att göra den behövdes några sponsorer, så tre-fyra 'rika göbbar' pröjsade Kindes nya LL-platta. De hade bara ett krav: Det skulle låta som en uppföljning till 'Uppdrag i Geneve'. Annars hade Johan fritt spelrum.

I jan-feb 2011 kom således plattan 'Elixir' ut. Alltså vart enda spår var helt kanonbra! Litet plus för duetten 'Eld och vatten' med Jenny Silver. Den första duetten i LLs historia. Som fan var man på moln. Vilka låtar! Vilka texter! The man was back!

Strax efter skivsläppet var det en tvåtimmars konsert på Debaser medis i Sthlm. Det var helt lysande. Första timmen spelades låtar från den sista plattan och den första, som då var 30 år gammal. Den första tycker jag är lite dåligt producerad, men här live fick vi höra versionerna i perfekt ljud och jäklar vad bra! Andra timmen var det 'hits' och man hade ståpäls efteråt! På den konserten gjorde både Tom Wolgers och Christer Hellman tillfälliga comebacker i bandet, för att nu 2017 vara tillbaka helt.

Under våren/sommaren 2011 dög det upp två konserter i Gbg. Liseberg gick tidigt ut med att bandet skulle spela på 'Taubescenen' och den andre som skulle gå av stapeln tidigare spelades på 'Musikens hus' i Majorna. I Majorna var det alldeles för lite folk, man kände hur det inte lyfte riktigt varken hos bandet eller publiken. Jodå det framfördes proffsigt men - då var det annat på Liseberg. Just när det började och under den första låten var det så lite åskådare runt scenen att jag skämdes. Men som brukligt på Liseberg så dök folk upp först när det börjat. Jag såg på killarna hur de plötsligt fick sträckta ryggar och hur inspirerade de blev. Jag lutade mig fram och kollade runt. Det var knökefullt!

Under de kommande åren såg jag LL en gång på Nalen och en gång i Gbg på 'Electric winter'. Bra framträdanden med lite olika låtar ur den fantastiska katalog av sånger Kinde skrivet. Men på dessa konserter blev det också på ett avspänt sätt en chans att träffa medlemmarna i bandet och få bli fotograferade med dom. Christer Hellman var då tillbaka ordinarie som trummis. Jag har tidigare under åren då jag träffat på Kinde inte viljat störa eller tränga mig på. Typ, lämnat han/dem i fred. Men här kändes det rätt. Dåvarande flickvän hade också tagit ett grymt foto som Kinde verkligen ville ha och ett tag använde som profilbild på Facebook efter vi mailat honom det.

På sommaren 2015 var det som brukligt en Eksjö stadsfest i Småland. På fredagen spelade LL och på lördagen Johan Kinde solo. Per-Inge (Mattsson) och jag var där. Vi båda tyckte samma. Fredagens spelning var strålande medans lördagens inte höll samma klass. Det var denna LL-spelning som man ett tag trodde skulle bli den sista...

På Tv har man nu haft programmet 'Så mycket bättre' under några år. Många bra artister har varit med, men inte Sveriges bästa. Det är mycket märkligt att en sådan ikon inom svensk musik inte får chansen. Kinde har ändå skrivet för/till Orup (alla texter på plattan född fjärde september), Alcazar, och texten till Christer Sandelins dunderhit 'Den hon vill ha'(det är jag).

Jag mailade Herr K och frågade lite om det, men han hade inte blivit tillfrågad då och ville väldigt gärna vara med. Så det blev ett mail till produktionsbolaget Mastriff och inlägg på diverse sidor som TV4 har och på sociala medier. Jag har i alla fall gjort mitt för att påminna dom om Johan. Så vill de få sitt TV-program att bli så mycket bättre - ta med JOHAN KINDE!

Vinter 2016 Så satt jag där då på tåget till Örebro 161118. Det kändes kul som 17 att få åka iväg och förväntansfullt över det som komma skall. Jag skulle träffa en gammal handbollskompis Jerker Lindgren innan och ta någon öl, och så jumla trevligt det var! På vägen till 'Frimis salonger' såg jag ett gäng killar komma gåendes på gatan jag kände igen. Jag hade innan lagt upp en bild på LLs sida med de fem biljetter (av de totalt nio spelningar jag skulle se denna vinterturnén) jag redan köpt och när jag gick fram till Kinde, presenterade mig och frågade om vi kunde ta en bild ihop så sa han direkt: Självklart - och tack för all support! Det kändes rätt kul!

Konserten i Örebro och även den i Gbg veckan efter var riktigt bra. Alla låtarna var enorma utan 'En sång om syrsor' En låt som jag inte gillar men jag märker på varje konsert att många andra gör det och det är alltid allsång så jag får böja mig. Sedan följde Linköping och där hände något. Handbromsen började släppa. Likt en fotbollspelare under försäsongen så började nu artisterna hitta sina positioner, komma in i matchen och få lite scenvana igen. Vilket gjorde att nästa spelning i Halmstad blev fantastiskt kul att se! Även följande i Malmö höll lite högre klass men där var Kinde hes men rösten klarade sig.

Det roliga var att efter konserten i Malmö hängde några stycken kvar som skulle gå på 'LL-efterfest' på en klubb neråt gatan. Plötsligt kommer bandmedlemmarna ut på scen igen och skall samla in sina penaler. Johan Kinde fick syn på mig och ropade fram mig till honom. Då hade Tom (Wolgers) och han suttit och snackat och kommit på att något måste vi göra för 'honom som ser alla konserterna' så Kinde bad mig kontakta honom via Messenger inför nästa spelning jag skulle på. Lite sköna bilder fick vi också på flera av bandets medlemmar.

Ingen förväntade sig fulla hus. Ingen förväntade sig att soundet skulle vara så bra! Och ingen förväntade sig att trycket på biljetter och att få se bandet skulle vara så stort. Så de första sju bokade konserterna blev efter hand mer än dubbelt så många! Eftersom det var utsålt på Nalen bokade man en extra konsert in i januari som var tänkt som turnéavslutning. (Istället blir turnéavslutningen i Uppsala i slutet av maj. Alltså ett halvår senare). Men folk ville ha mer så det lades till ytterligare konserter. Göteborg där det också varit utsålt fick en till men även Jönköping, Karlstad, Borlänge, Hultsfred, Karlshamn, Norrköping, Kalmar, Ystad, Uppsala och någon till lades till spelställen som ville boka LL. Helt otroligt - och så kul för bandet!

Inför framträdandet i Jönköping hade Kinde ett nytt klassiskt citat. I en intervju med Radio Jönköping sa han på frågan om det fortfarande var så att kläderna är viktigare än musiken? Reporten syftade då på det gamla citatet från början av 80-talet som retade gallfeber på etablissemanget då. - Nej sa Kinde, Nu när vi är äldre så är sminket viktigare än kläderna!.

Ett annat tecken på en lyckad turné är att i januari fick LL chansen att visa upp sig i Tv igen. Man spelade låten 'Läppar tiger, ögon talar' i Bingolotto, där jag satt i publiken med min mamma. Hon som nu såg bandet för tredje gången (de två musikkvällarna på Liseberg hade hon sett innan)!

Konserten i Sthlm blev den bästa jag sett alla kategorier! Halmstad hade varit bäst hittills på turnén men Debaser medis 2011 var kanske den bästa från LL totalt annars. Men kvällen 21/1 på Nalen skulle bli outstandning. Publiken var med från start! Klappade, hyllade och jublade som 17! Ibland tycktes det som Kinde och grabbarna blev lite förlägna av det enorma mottagande. Dessutom hade man bytt bort låten 'En främlings ögon' tyvärr, men lag till 'Brustna hjärtans patrull' och fantastiska 'Vackra djur gör fula saker'! Det var magiskt bra. Efter konserten fick vi pratat med Christer Hellman och efter en stund hittade jag Johan Kinde i baren och bytte några ord med honom också, innan man salig vandrade till hotellet.

Två veckor efter Sthlm var det dags för extrakonserten i Gbg på 'Sticky fingers' vid Kaserntorget, nära Grönsakstorget. Vi var sex 'lustlakejer' som förfestade och det var goa grabbar, kompisar från förr. Riktigt kul att träffas och tjöta. Konserten blev nästan lika bra som i Sthlm men publiken var inte lika på tårna som där. Även om det även här var bra. Det blev något speciellt den kvällen för mitt i ett mellansnack så fick jag en hyllning från scen av bandet och Johan Kinde. Det kändes stort och surrealistiskt! Mina kompisar som var med blev något avundsjuka kan man säga!

Som man förstår är Lustans lakejer Sveriges bästa band enligt mig. Musiken, texterna och drömmarna de givit har betytt så mycket ja, hela livet. Det känns roligt att det fortfarande finns ett sug efter bandet. Att det finns fler som jag där ute som avgudar dom och att konsertlokalerna fylls.

Roligast är dock att vid senaste Nalen-spelningen bekräftade Kinde att det blir en ny turné till hösten, då med plattan 'En plats i solen' i centrum. Det vill säga en helt ny typ av konsert! Så jäkla häftigt det kommer att bli!

Foton: Per-Inge Mattsson, Marjo Sievänen, Per-Erik Persson, Klara Lindell och något från LL-fanssida på Fb, där jag frågat om publicering i blogg är ok.

Bryan Ferry 2016 - börjar åren göra sig påminda?

För tredje gången på fem år skulle Bryan Ferry nu spela i Göteborg. 2011 var det på Lisebergs 'Stora Scen', 2014 var det i 'Lisebergshallen' och nu på 'The Theatre'. En ny konsertscen i Gbg som ligger insprängd i Gothia Towers och bakåt de gamla 'Mässhallarna'. Jag tror arenan tar ca 4500 åskådare och det var i stort sätt utsålt.

I början när man skulle köpa biljetter var det svårt att få tag i vanliga 'parkettbiljetter' för de första annonserna påtalade bara om 'supébiljetter' med mat och kostade svindyra 1600 kr/styck. Jag vet kompisar som lurades av detta och nu inte fick sett konserten. Men jag surfade vidare och upptäckte då att det visst fanns biljetter för oss vanliga också. Men dålig marknadsföring var det.

När konserten 2011 gick så skrev jag här på bloggen att man var orolig för Ferrys hälsa. Sedan dess har mannen nästan konstant varit på resande turnéfot. Framför allt de sista två åren. Då 2011 var hela konserten mer 'svängig' med flera ösiga låtar från gamla Roxy-Music tiden men även då tog han rast bakom scen och även varierade med låtar vid pianot så han kunde sitta ner.

2014 i Lisebergshallen var en mycket bra konsert också. Ferry sprudlade av spelglädje, han tog emot publikens jubel och man såg verkligen på honom att han njöt av våra applåder, visslingar och stampande i golvet. Han hade minipauser mellan låtarna där han tittade ut över publiken log och bara njöt av stunden i nuet som var då. Spelningen var magisk!

Men vad hände på vägen tills idag (läs igår)? Visst göbben närmar sig hög ålder nu. Han blir faktiskt 71 år den 26 september så han har all rätt att ta det lite lugnt. Men gårdagens konsert var bara halvbra!

Det kunde/borde varit bra. 'Avonmore', 'Slave to love' och sedan 'Don't stop the dance' rivs av fort men tydligen för fort för ljudkillarna hängde inte med alls. Ljudet var en grå massa, lite lågt och trots kanonlåtar så blev det liksom ingen fart över det hela. Först när fantastiska 'Ladytron' från det första Roxy Music-albumet spelas så kommer bandet in i matchen verkar det som, publiken är då med direkt men nästa två-tre låtar får alla att sjunka längre ner i stolarna igen. Ja, förutom alla jag träffade ute på toaletterna som passade på att ta en strategisk paus då.

Ferry har så många ruggigt bra låtar som han kunde valt att spela, men istället kör han här två mesiga, tråkiga och sömngivande nummer som Bob Dylan skrivet. Efter det kommer det några bra låtar - innan tempot liksom dör lite igen då låten 'Stronger throu the years' spelas från 'Manifesto-albumet' - ett album som efter Dylan tolkningarna är Ferrys klart sämsta. Lite märkliga låtval följer på det som 'Tara' och 'Bete noire' men de var ändå bättre än några av de tidigare.

Ljudet var som sagt inget vidare men det blev bättre. I Andy McKays frånvaro så finns en saxofonist som heter Jorja Chalmers. Hon har varit med hela resan från 2011 och för varje gång jag sett spelningar tar hon allt mer utrymme och spelar strålande! Dessutom har hon en stor karisma på scen.

Efter ca tolv låtar spelade är det lite långsamma tråkiga över och konserten tar ny fart. Som låt 15 spelas från 'Country Life'-albumet fantastiska 'Out of the blue' i en enorm version där en tjej på violin verkligen får igång oss alla - det är strålande bra! Sen kommer det enbart gamla Roxy Music nummer resten av konserten så allting känns glädjefullt efter, men varför denna tröga start?

Är det så att Ferry inte orkar längre? Tar åldern ut sin rätt? Läser man Aftonbladets recension så håller han inte med. Men är det inte alltid så?

Nej, detta var enbart en dag på jobbet för Bryan och bandet. Ferry var inte lika närvarande som för två år sedan - nu spelade han av det hela pliktskyldigast, men på ett proffsigt sätt för mannen har rutin som få och är lika elegant och sofistikerad som alltid. Men det känns lite vemodigt att veta att det kanske var sista gången man såg honom på scen?

Roligast var kanske ändå att mina föräldrar var med på Gothia Towers igår kväll. Pappa fick höra sina favoriter 'Lets stick together' och 'Smoke gets in your eyes'.

Setlist: 1. Avonmore 2. Slave to love 3. Don’t stop the dance 4. Ladytron (Roxy) 5. Bob Dylan’s Dream (Dylan) 6. Don’t think twice, it’s all right (Dylan) 7. Smoke gets in your Eyes (Kern) 8. Bête Noire 9. Oh yeah (Roxy) 10. Zamba 11. Stronger through the years (Roxy) 12. Tara 13. Take a chance with me (Roxy) 14. While my heart is still beating (Roxy) 15. Out of the blue (Roxy) 16. If there is something (Roxy) 17. More than this (Roxy) 18. Avalon (Roxy) 19. Love is the drug (Roxy) 20. Virginia Plain (Roxy) 21. Both ends burning (Roxy)

Extranummer: 22. Let’s stick together (Harrison) 23. Jealous guy (Lennon) 24. Editions of you (Roxy)

Foto: Jessica Ivarsson, Per-Erik Persson, Jan-Roger Karlsson

Ett halvt sekel av sex - Johan Kinde solo

Det tog ett år längre än det först sades, men nu har jag den i min hand. Vi var ett antal kanske inte så unga men dock mest män som pröjsade in pengar i förtid för att optimera chanserna till ett nytt album med musik från Johan Kinde.

1999 kom Lustans lakejers album 'Åkersberga'. Ett mycket bra album och man fick naturligtvis mersmak! Men det skulle ta 12 hela år till nästa LL-album. 2011 kom således 'Elixir' med den bästa musiken Kinde någonsin skrivet. Inte bara vi hängivna gillade det albumet utan även folk runt om. Nästan alla jag spelade tex 'Eld och vatten' för tyckte att i duett-versionen från albumet var en mycket bra låt.

Men musiken och texterna på alla låtarna var klockrena, det vet ju vi fans!

När det då för cirka två år sedan dök upp en möjlighet att lägga pengar för att hjälpa till att sponsra fram ytterligare ett album så fanns ingen tvekan! Jag dunkade direkt in en hyfsad summa - men var väldigt nära att lägga en mycket större. Sansade dock mig i sista stund.

Det som där och då kändes väldigt intressant, spännande och kittlande - ytterligare LL-musik - fick sig en törn då det kom fram att det skulle bli ett Johan Kinde solo-album, istället för en uppföljare på det fantastiska Elixir-albumet.

Jag minns de två soloplattor som kom ut runt 1990 och visst fyra, kanske fem låtar är bra men resten var lite sämre. Lägg där till melodifestivallåten 'Allt vi en gång trodde på' som egentligen var en JK-sololåt först, men som sedan spelades av LL. Jag fick mina aningar, men visst musiken, människan och artisten bakom Lustans lakejer blir äldre och kanske vill vidare, det köper jag - men vi hängivna hoppades ändå på en uppföljare till Elixir - och musik i det stuket!

Ett år för sent kom då idag 160404 Johans elfte album, (sju stycken Lustans, två solo, ett engelskt under namnet Vanity fair - med den fantastiska 'The texture of her skin). Och således då efter ha sett en konsert i Eksjö med detta nya material som min polare och jag inte tyckte var så bra, men sedan efter det en spelning i Örebro som var klart bättre så var man ändå spänd på det nya!

Redan när jag slet upp förpackningen fanns hoppet om att låten 'När Johanna ler' skulle vara med (den spelades inte på de konserter som nämndes ovan). Det lilla youtube-klipp vi fått höra tidigare kittlade något enormt! Och inte blev man besviken! Låten var med - och så jäkla bra! Ett mästerverk

I Örebro fick jag även höra Mikael Wiehe-covern 'Lindansaren' för första gången och den sitter som en smäck den också, helt lysande!

Första Lustans-albumet avslutas med låten 'Massans sorl' man har ju tidigare anat att det är en bra låt. Men på den plattans sluttamp är produktionen så usel och det är rätt gnälligt ljud. Jag fick höra 'Massans sorl' live på Debaser 2011, då i ett modernt, klart och tydligt sound och jäklar vilken bra låt! På denna plattan finns den med i en än mer avskalad version och riktigt bra är det här med!

Det finns ytterligare två Lustans låtar med (egentligen tre, den sista beskrivs längre ner). 'Begärets dunkla mål' är i grunden så bra och jag har aldrig hört den dålig, man blir alltid så glad och 'En natt som denna natt' i duett med Elin Lantto håller också bra här. Kinde började ju med duett för första gången på Elixir med låten 'Eld och vatten' ihop med Jenny Silver.

Det finns sedan ett par nya låtar till och kvalitén där är inte riktigt på samma nivå som redan nämnda alster. 'Nyckeln till ditt hjärta' är bäst av dom.

På Spotify finns 'Valona' med som en extra låt - jag gillar den inte men det finns folk som gör det så kul att den är med ändå. Kunde man inte här även lagt till 'Man lever bara två gånger' och 'Eld och vatten' som man ändå spelar live? Och kanske även 'Stjärna i en rännsten' som man spelade på någon krog i Stockholm? Hade dessutom dessa låtar varit med på CD/LP versionerna av 'Ett halvt sekel av sex-albumet' så hade betyget för plattan blivit ännu högre!

När jag var på en synthkväll i Stockholm på Nalen (Smör, synthpop och kärlek vol 2) för några år sedan så berättades det att den bästa svenska synthlåten genom tiderna är 'Diamanter' som i synthversion är så jumla bra och alla från min åldersgrupp har hört den och när man spelar den för folk så minns dom och tycker - ja, den är ju bra, den kommer jag ihåg!

Men versionen som är med på nya plattan är inget jag gillar, så den blir aldrig mer spelad. Jo, jag vet att jag sa något liknande efter Eksjö, men var tvungen att höra den på platta en gång också.

Totalt sätt är det ett mjukt, stilfullt och vackert packeterat album! Det är dock aningen vemodigt. Typ en sorgsenhet, man anar en olycklig tråd igenom musiken - och vissa texter gör det nästan ont att höra emellanåt. Klassen är högre på det mesta än jag förväntade mig efter Eksjö helt klart och idag får man kanske vara glad när en platta kommer där hälften låtarna håller bra kvalité?

Tack för detta album Herr K, ta nu lite spelningar, inte bara med Los Cuervos utan gärna med LL också! Sedan kan du börja skriva på nästa platta till hösten, och du - jag lägger gärna en peng till! Det är kul att läsa texten att utan dessa personers hjälp hade albumet inte tillkommit och där se sitt eget namn!