Lustans lakejer och Ultravox vann nostalgitrippen

I våras kunde man i media läsa om en synthturné kallad "Forever young 2010" med några av de grupper som spelade på 80-talet. Reeperbahn och Jakob Hellman var de svenska band man lockade med. Vi var några på jobbet som undrade hur man tänkte när man inte skulle ha med det enda svenska band från den tiden som hade en riktig monsterhit - Lustans lakejer som vars singel "Diamanter" slog rejält och gjorde killarna "som tyckte kläderna var viktigare än musiken" riktigt stora i Sverige.

Nåväl, innan sommaren kom hade man kompletterat upp med fler och bättre representanter för den tidens musik och in på spellistan hade Lustans lakejer kommit!

Nostalgiaftonen startade med Jakob Hellman - en man som släppt ett enda album och det var -89. Han spåddes då en lysande framtid men försvann från scenen istället. Kanske är en comeback på G nu? Men då måste det komma fram låtar som svänger mer och kan bli hits. Hellman var tyvärr rätt usel i Varberg igår.

Nästa band "on stage" var artisten Howard Jones. Han drog igång festen så gått han kunde. Det doftade 80-tal och man började märka på sig själv att man smålog och mådde bra till hans tre-fyra lite mer kända låtar. Inget större avtryck således men klart godkänt!

Vi hade längtat länge. Mina polare Gunnar, Guiseppe, Per och många fler visade det sig! Vi hade alla sett Lustans spela massor av gånger, men vi var som små barn som nu väntade på jultomten! Vi skulle inte bli besvikna för plötsligt startade kvällen ordentligt!

Johan Kinde i Lustans lakejer har växt ut till en stor scenartist och nu var det "nyromantik" för hela slanten! Wow! Med alster från de tre första skivorna - "Lustans lakejer", "Uppdrag i Geneve" och "En plats i solen" så nästan knockade Kinde oss med fräscha, nya ackompanjemang och en avslappad stil vid micken framför allt i mellansnacket som visade på mognad, humor men ändå ett stort allvar.

"Diamanter" var förstås med. Men världens bästa låt "Begärets dunkla mål" en ruggig "Paradisets portar" och avslutningens "Massans sorl" var helt fantastiska! Lysande!! Lägg där till att Johan valt helt rätt låtar förövrigt i en sådan här nostalgiafton. Alltså saknade man musikstycken från "Åkersberga", "Lustavision" och "Sinnenas rike". Enda undantaget var en splittans ny låt "Det verkade så viktigt då" och den lät väldigt mycket Lustans men tveksam om den ändå blir någon större hit.

Reeperbahn spelade efter Lustans och undertecknad har verkligen svårt att se bandets storhet? Visst skriver kanske Olle Ljungström bra texter, men låtarna som helhet håller ju inte alls. Avstår att kommentera mer då det bara blir plump.

Två utländska nummer skulle avsluta kvällen. Alphaville var man väldigt nyfiken på, men snälle Marian Gold (sångare i gruppen), vad sysslade du med? Med stön eller "zapp,zapp", kanske några "hej, hej" så förstörde han bandets musik ordentligt. För så fort syntarna skulle tala för sig själv så skulle Herr Gold få ur sig något ur micken som bara förstörde. Således var "Sounds like a melody" inte vad man hoppats på, "Big in Japan" liknade mest hårdrock och Golds röst höll inte för någon vidare falsettsång. En stor besvikelse.

Givetvis skulle Lustans lakejer fått bytt speltid och fått dra nytta av det mörker som Alphaville fick så hade dess show blivit ännu bättre med ett ljusspel. Johan Kinde klarade ändå väldigt galant av att dra nytta av solnedgången genom att säga - "Vilket underbart ställe att spela på. Jag har en enormt vacker utsikt, medans ni bara får titta på mig" - sa han till publiken!

Ultravox - var kvällens number one! Vilken show! Tack - det var så man fick gåshud när bandet med sångaren Midge Ure i spetsen drog i gång! Röstmässigt lät det exakt som förr, bandet lät syntarna få det utrymme som de behövde och när man jämförde med Alphaville så var detta riktiga fullblodsproffs! Bandet spelade sina största hits, ljusshowen var bra och ljudet, känslorna och 80-tals känslan var så påtaglig så man kände sig ung på nytt!

Det bästa med hela kvällen var den spelglädje som banden ändå visade. Man märkte att "göbbarna" hade roligt uppe på scen och det smittade av sig på oss åhörare!

På väg ifrån en riktigt bra upplevelse totalt sätt så var vi grabbar övertygade om att Lustans aldrig låtit bättre och att det var kul att se hur Johan Kinde taget med sig bandet in i nutiden. Kindes musik som hjälpt oss, glatt oss och verkligen fått människor att njuta genom åren var värd att få detta lyft!

I GT/expressen skriver dock Anders Nunstedt att bandet borde sluta?? Man undrar varför Herr Nunstedt får jobba kvar när han inte kan bedöma musiks kvalité på ett rättvist sätt.
Nej - Johan Kinde, du får aldrig sluta! Du förtjänar verkligen "En plats i solen"! Kom snart tillbaka med fler spelningar, nya plattor och mer fantastisk musik!

Vi var fyra äldre män kanske inte i nattens tjänst längre, men vi var väldigt nöjda och glada!

(Foto: Per-Inge Mattsson)
(En sammanfattning av de tre första banden på konserten finns här, bla sex minuter av Lustans lakejer)