Reflektioner över Johan Kindes senaste bok.

Bakgrund:

Gruppen Lustans lakejer kom fram runt 1980-81 (bildades egentligen redan 1978) och undertecknad kom i kontakt med musiken som de framförde hösten -82. Gruppen var pionjärer i Sverige inom det som skulle kallas 'ny romantiken' och hålls än idag av många som Sveriges främsta syntgrupp någonsin. Låten 'Diamanter' rankas fortfarande (2014) som den bästa svenska syntlåten genom tiderna.

När jag genom två kompisar fick bandet presenterat för mig hade två LP-skivor kommit ut. Jag hörde båda två på raken efter varandra, men det tog lite längre tid att ta tills sig den första plattan. Deras andra däremot 'Uppdrag i Geneve' den tog direkt! Vilka texter - vilken musik! Under de här åren, jo jag hade varit ute i natten tidigare men det var här -81-82 kanske också -83 som utelivet var som bäst! Man var nyfiken på allt, orutinerad och bara att komma in på en viss klubb var ju så spännande! Lustans alster handlade om vin/champagne, fagra damer och nattlivet i stort. Johan Kinde sjöng om det vi drömde om och eftertraktade - senare fick vi klart för oss att inget var självupplevt av honom då, utan det var hans drömmar också.

Vi är några stycken som alltid tyckt Kindes Lakejer varit det bästa Sverige har kunnat erbjuda. Det har säkert funnits andra artister som varit både bättre och större, men inte för oss. Vi har alltid använt LL som stämningshöjare så fort det varit något festligt. I alla år och gör det fortfarande.

Boken och reflektioner:

Redan när jag får den i min hand i bokhandeln så tycker jag den verkar tunn. Detta skall ju vara en memoar/självbiografi - hur skall allt få plats undrar jag?

Hinner dock inte hem innan jag kastar mig över texten och börjar insupa allt där står. Eftersom jag jobbar inom sjukvård, kommer i kontakt med bipolära människor och söver dom/ger narkos under deras ECT-behandlingar så har jag viss insyn i sjukdomen. Och jag tror verkligen det är väldigt svårt för oss att fullt ut fatta vad det innebär att vara manodepressiv. Men Kinde får på ett bra och nyaserat sätt fram, hur man blir påverkad under de maniska topparna. Där man är osårbar, oslagbar och slösar rejält med allt man har inklusive pengar. Han beskriver också hur många bra idéer man kan få, ja under manin tycker man att alla tankar man har är väldigt rätt och bra. Det är så skönt beskrivet efter att när man väl nyktrat, det vill säga landat på normal nivå och manin lagt sig så är det ingen av idéerna som duger eller låtarna som han skrivet som är bra! Vi har väl alla varit maniska ibland och även deppade en hel del - men med denna sjukdomen som vi inte har så har vi andra ingen aning, vårt lidande under våra småtoppar eller dalar är bara en bråkdel av vad de som är sjuka på riktigt drabbas av!

Nu kommer det mesta av bokens innehåll handla om denna natt som måste passeras och att mannen himself inte begår något självmord. För just under denna period han skriver om har han drabbats av sin första depression och den är avgrundsdjup! Tidigare har sjukdomen bara givit honom toppar. Det vill säga perioder då han är manisk. Så denna situation han är i då är delvis ny för honom.

Jag som är ett fan av stora mått vill ju i en självbiografi ha med en massa saker. Det var alldeles för lite om LL-tiden med tanke på allt det som bandet gett Kinde (och han bandet såklart). Det absolut viktigaste var med och det var att Johan erkänner att han drog in på fel spår musikaliskt - vilket han i och för sig även tidigare erkänt i intervjuer där han också påtalat att albumen där direkt efter 'En plats i solen' aldrig borde givits ut som de blev. Och tänk om han nöjt sig med att 'bara' vara syntare och drivit bandet framåt i samma riktigt efter 'EPS' då hade kanske han vunnit kriget mot alla journalister som motarbetat och fått över den grå massan på sin sida! Jag menar kolla på Depeche mode tex så musiken hade funkat!

I boken ber Kinde även om ursäkt till tidigare sparkade bandmedlemmar och man kan ana att han verkligen saknar Peter Bergstrandh som musiker. Tror nog Johan är rätt trött på allt som hände där med bandet, men vi fans vill veta mer i alla fall jag!

När det sedan gäller fortsättningen med LL så saknar vi i boken tankar och berättelser om hur det gick till med comeback-albumet -99. Hur stilförändringen blivit till då han gått från förföraren till den gamle charmören som såg tillbaka mer på sitt liv. Den plattan var väldigt bra - där en låt som 'Cynisk' mer handlar om politik än det vanliga nattlivet. En mycket bra låt som borde framföras live! Det märkliga med den plattan var ju att reklamradiokanalerna kunde göra reklam för plattan (givetvis på betald tid) men inte spela låtarna - jag mailade dem på Radio Rix och frågade. Svaret jag fick var att stilen inte passade in. Bullshit! Skivbolagen styr! Jag har inte lyssnat så mycket på den kanalen sedan dess, men vilken reklamkanal är inte styrd? Tankar runt det albumet borde vi fått ta del av också.

Och även lite senare då Johan plötsligt med sina lakejer fick deltaga i Melodifestivalen. 'Allt vi en gång trodde på' kunde blivit en riktigt bra LL låt, men den känns lite som ett havsverk, den är inte klar! Men den kom år 2007 då Johans depression var som värst. Var det orsaken? Du kunde väl förklarat?

Johan har en del väldigt rika människor runt sig. Han har skrivet musik till miljonären Orup och hur mycket Christer Sandelin tjänat på sin musik vet jag inte med säkerligen över miljonen han också, där Johan har skrivet en del. Alcazar är en annan grupp som nyttjat Herr K för att skriva hits! Den största är kanske Mauro Scocco som i ett minnesprogram för Ratata berättade att han aldrig fått chansen att få fram sin musik om det inte vore för Johan Kinde. Mauro är väl mångmiljonär idag. Inget om uppdragen som låt- eller textskrivare åt andra står det om i den nyss avslutade boken här - lite synd.

Johan har tidigare berättat att han haft planer att lansera en kvinnlig sångerska som skulle sjunga hans låtar - inget har vi hört, men detta kanske är ett exempel på idéer som kommer fram i det maniska som kanske inte duger sen?

Det kommer fram lite i boken om hans förhållande med Marie Fredriksson. Det stycket är väldigt bra skrivet. Klart, koncist och utan krusiduller eller pinsamma avslöjanden för någon! Han bekräftar ryktet som säger att han ofta raggar på lite för unga tjejer nu när han blivit äldre och det berättas även om tiden som swinger som jag redan visste om men här fick man reda på lite mer (Låten 'Vackra djur gör fula saker' kommer från denna del av hans liv).

Andra saker det borde skrivits mer om är: - Konserten i Malmö med ca 26 stycken i publiken. - Forever Young-turnén - Debaser-spelningen! Den två timmar långa jubileumsföreställningen borde det skrivits om! Bästa konserten jag sett någonsin! - Albumet Elixir

2011 kom ett nytt LL album efter 12 år och fy 17 vad glada vi dedikerade blev! Det var det bästa Kinde har skrivet efter 'Uppdrag..' och det kändes så fräscht och tänk om Melodifestivallåten varit i samma klass! Det var lite speciellt runt 'Elixir' - där fans var med och sponsrade för att det verkligen skulle bli ett riktigt LL-album det skulle naturligtvis varit med i en självbiografi.

I boken så skrivs det mycket om hans föräldrar. Tragedin att mista dom har jag kvar - mina lever fortfarande tack och lov. Men det kommer bli jobbigt senare för mig. Jag tycker att det tyvärr blir det lite för mycket om Kindes pappa i boken, kanske viktigt som terapi för Johan men inte så kul för oss andra. Detta kanske borde tonats ner något. Likaså förhållandet med Hanna (undrar vem det är i verkligheten förresten). Det blev lite för mycket om den tjejen också. Eller så fattade inte jag allt varför de delarna skulle vara så väldigt dominerande. Där emot var delen med den lyxprostituerade fantastisk kul att få ta del av.

Det sägs från Kinde själv eller åtminstone LLs Facebooks-sida att ett nytt album är på gång. Boken hade lite att önska som Ni som läser detta förstår att jag tycker - mycket var väldigt bra, men det kanske kommer en tredje? Njae inte så säker på att det är rätt - det var nu det skulle till en lika tjock eller åtminstone en halv bok till. Jag hoppas verkligen att den kommande plattan är en fortsättning - uppföljning på 'Elixir' och inte en fortsättning på Kindes rätt usla tidigare soloplattor. Visst, det fanns väl fyra rätt så bra låtar på dom ('Lögner', 'Bakom din rygg', 'Ingen hemlighet', 'Allt kommer till den som väntar' och till viss del 'Det är över nu') där de två först nämnda är riktigt bra, nästan i LL-klass! Johan har ju aldrig spelat dom live efter vad jag vet så han tycker nog lite samma!

Boken slutar med att Johan börjar ta den medicin han kanske behöver för resten av livet. Bra! Några kapitel tidigare skriver han hur han är rädd att medicinen skall påverka hans sexlust. Jag kan nog tycka att det vore bra om den gjorde det! Man behöver troligen inte knulla lika mycket som han gjort. *skratt Men Johans liv borde kanske ta lite mer normala former - som tex lite mer motion, rätt mat och sömn. Tränar man sover man bättre och man äter bättre. Dessutom behöver alla ladda batterierna lite oftare än vi gör. Jag vet inte om jag tycker detta för Johans skull eller min egen? Hahahaha! För jag vill ha mer musik av denne mästare, mycket mer musik!!

Hmm - när jag läser igenom min text nu så lyser det igenom att jag saknar en massa så klart, men menar egentligen inte att vara så negativ som det kan låta. Jag är så väldigt glad och tacksam mot Johan Kinde och hans musik så - Johan du har väldigt fel i boken - hade du tagit ditt liv den där natten så vet jag många med mig som blivit ledsna ja, bedrövade helt enkelt - inte bara dom du räknade upp i boken!

Hoppas vi ses snart igen!

Fotnot: Jag har träffat Johan Kinde vid fyra olika tillfällen, men vid de två första ville jag liksom inte störa, så jag sa inget utan mer lyssnade när han snackade med andra i närheten. det var väldigt korta möten, där av det ena var på Jazzhuset i Gbg där Johan uppträdde med en lite 'unplugged' version och istället för det vanliga LL-stuket så var det lugnt och stilla - men fortfarande bra. Jag föredrar dock de lite mer snabba, poppiga vanliga Lustans lakejer konserterna. Jag har inte någon längtan efter att få synas med kändisar som andra verka ha, det har säkert med att i min uppväxt spelade jag elithandboll och umgicks med folk dagligen som var kända och i mina år som webmaster för GAIS träffade jag ju fotbollskändisar och landslagsmän som en del av det jobbet.

Vid de två senaste gångerna som jag sett Lustans lakejer live har jag haft turen att både få snacka lite kort och ta foton på mig tillsammans med honom. En annan rolig grej är att min nuvarande flickvän tog en bild som Herr K verkligen ville ha och senare hade som profilbild på sin Facebookssida!

Foto:

Per-Inge Mattsson

Marjo Sievänen