Vi har sett dom en massa gånger och berusats av glädjen, romantiken och den härliga musiken!
Denna fredagen kunde vi båda, Per-Inge Mattsson och jag sluta tidigare för vi skulle på stadsfest i Eksjö. Tydligen har det varit en festival där i många år, men det är först nu när Lustans lakejer skulle uppträda där vi fick upp ögonen! Denna fredagen skulle vi äntligen få se lakejerna igen och dessutom tillsammans! När vi satt i bilen på väg mot Småland så kände vi oss glada, förväntansfulla och kunde knappt bärga oss. Musiken i bilen blev väldigt mycket av den fantastiska låtskatt Johan Kinde har skrivet!
Jag hade i vintras en biljett över till 'Simple Minds' när de spelade i Lisebergshallen - jag frågade då Per-Inge om han vill följa med? Du får biljetten sa jag. Njae, tyckte han. Får? Han ville gärna betala - ok, bjud mig på en öl då sa jag! Vi hade då en riktigt bra kväll! Jim Kerr och Charlie Burchill med band levererade verkligen!!
I våras såg jag en annons om att LL skulle spela i Eksjö. Staden som lagt ut den hade valt en bild från internet - som Per-Inge hade fotat. Han mailade dem och frågade hur de hade tänkt, men fick som tack för bilden två fribiljetter. Två stycken två-dagarspass! Här är bilden!
Direkt ville han då bjuda igen och frågade om jag ville ha den ena - självklart!!
I sin mailkorrespondens med Eksjö kom det fram att de blivit erbjudna att Johan Kinde skulle kunna uppträda som soloartist. Han har en ny platta på G som kommer i oktober och som är en avskalad, akustisk och latinojazz-influerad sak. Liknande det som han hade en turné med för 8-10 talet år sedan och även då några uppträdanden i TV 4. Jag såg en konsert på Jazzhuset i Göteborg då.
Men se det gick inte. Kinde fick gärna spela solo i Eksjö men inte utan att gruppen Lustans lakejer också spelade. Det fick då bli så att på fredagen kl 23:30 skulle Lustans spela och Kinde solo på lördagen!
När vi kom fram till Eksjö åkte vi förbi hotellet vi skulle bo på och rätt in till stan. Där kunde man byta sina stora klumpiga internetbiljetter mot band runt handleden ala åkpassen på Liseberg. Mycket bra! Efter det åt vi en snabb hamburgare för väl på hotellet påbörja förfesten!
Vid 21-tiden skulle vi ta oss in till centrum men hur? De fem (!?) taxibilar som fanns var förbokade sedan länge så....
Vid en bensinstation hittade vi två grabbar som för 100 kr körde oss så vi slapp gå.
Per-Inge vandrade runt lite på området, medans jag tog mig till den scen av sju som LL skulle spela på. Tydligen hade man samlat synthband den kvällen där för när jag kom fram höll en grupp som heter 'Moment' på att avsluta sin del. De var ok, så man tog en öl och började komma i väldigt bra stämning. Det blev lite rörelse bland publiken innan nästa band skulle upp som hette 'Seppuku'. Aldrig hört dom innan men det var bra, kul och trevligt men det skulle bli bättre. Jag hittade ett bord som man kunde hänga på och ha sin öl i väntan och därifrån såg man nästan perfekt!
Nästan på utsatt tid 23:30 började våra hjältar. Sin vana trogen så körde killarna i gång första låten och efter ett tag under publikens jubel kommer Herr K in på scenen. Första låten denna gången var 'Unga moderna' från 'Uppdrag i Geneve'-albumet. Lite överraskande för jag minns inte att man spelat den live sedan 80-talet? I vilket fall gick det rysningar igenom hela kroppen när gitarriffet som startar igång låten ljöd genom natten!
Sedan kommer pärlorna på rad! 'Man lever bara två gånger', 'Förbjuden frukt' är nummer två och tre, sedan är jag osäker på ordningen men resten av låtlistan var 'Begärets dunkla mål', 'Rendez-vouz i Rio', 'Paradisets portar', 'Läppar tiger ögon talar', 'Stilla nätter', 'En främlingsögon', 'Män av skugga', 'Diamanter' och 'Skuggan av ett tvivel'!
Det var en mycket bra konsert! Den månghövdade publiken ville ha mer, en man bredvid mig skrek flera gånger efter att få höra 'Vackra djur' (frågan är dock vilken låt han menade? Den från 'En plats i solen'-plattan - eller den från 'Åkersberga'-albumet som heter 'Vackra djur (gör fula saker även dom)'.
En timmas spelning gick väldigt fort och det var helt fantastiskt att få se bandet igen! För jäkla bra helt enkelt! Och jag lovar att de flesta som såg detta var väldigt nöjda, vi ville ha mer!!
Efter när man vandrade igenom staden på väg till hotellet var man glad, lycklig och dansade fram med ett brett flin på läpparna! Det gjorde inget att det inga taxibilar fanns för man gick på moln, man var salig helt enkelt. Plötsligt stannade en bil och erbjöd skjuts - vilket tacksamt togs emot, priset blev åter 100 kr för någon kilometer som det var kvar efter min dansande prommis.
När vi vaknade till liv på lördagen så tog vi oss efter frukost in till staden igen. Nu var alla avspärrningar runt festplatsen borta och vi kunde vandra fritt. Vi kollade bland annat på resterna av den byggnaden centralt som brunnit ner nyligen och som kunde äventyrat hela projektet, men man hade skärmat av bra där runt om. Vi kollade in var kvällens spelning skulle genomföras och satte oss vid ett fik och bara spanade in folk.
Efter ha tömt i mig en stor Cola zero åkte vi tillbaka till hotellet. Uteplatsen bakom badade i strålande sol så vi lade oss på handdukar och tog en skön siesta.
Fram emot eftermiddagen käkade vi buffémat, där vi båda åt massor av fisk, som var vansinnigt god. Efter maten satte vi oss i gräset och det var dags för uppladdning inför den andra spelningen med Johan Kinde on stage denna helgen. På förhand kände vi båda att detta är ju rena julafton. Vi hade fått tvådagarspass gratis till världens bästa artist genom tiderna! Konserter två dagar i rad - makalöst kul!!
När vi kom in till stadsfesten så hade 'Eldkvarn' precis påbörjat sitt uppträdande. Men vi stod båda och skakade på huvudet över hur patetiskt det var att se 'Plura Jonsson försöka se ut som han gjorde förr. Per-Inge som sett bandet många gånger, jag själv en gång för många år sedan tyckte att 'Plura' såg skitfull ut. Han verkade inte hitta orden och mumlade istället för att sjunga - urdåligt!!
De fick dessutom spela på stora torgets scen där det var som mest med folk. Vi båda undrade varför de fick spela just där och varför de inte passade på att leverera bättre till en ny ung publik?
Kl 23:00 skulle Kindes soloprojekt gå av stapeln men redan 22:00 var jag på plats. Man vill ju ha en så bra vy som möjligt över scenen och nu skulle det bli mer akustisk lugn musik och då vill man sitta och njuta i stället för att så upp och smådansa. Men innan jag sätter mig på första raden längst fram alltså, så måste jag uppsöka en toa och 'pudra näsan'. Det finns en massa 'bajamajjor' i området, men bara en vid denna scenen. Där var det kö och jag var nödig som få. Hmm, kan man gå in i byggnaden där? Det var ett dagis som de använde köket i för utanför sålde man våfflor som vara väldigt goda. Äsch jag knallar in, de kan ju bara be en att gå ut - jag hittar en toalett långt in. När jag sedan öppnar dörren och är på väg ut, kommer Johan Kinde med bandmedlemmar in just där. De undrar var de kan hänga av sig och ställa saker. Kinde verkar leta efter något mer när han precis går förbi mig och är på väg att öppna en dörr till ett förråd. Jag upplyser honom vad som finns bakom den dörren för jag kollade efter en toa där tidigare. Passar samtidigt på att säga till Kinde att fredagens spelning var väldigt bra. Han svarar ett kort tack, men tittar inte åt mitt håll alls utan är helt uppslupen av att finna något annat.
Jag känner mig överflödig där och är ju klar på toa så jag lämnar huset och säger inget mer till grabbarna. Väl på 'min' plats så går Christer Hellman, Lustans trummis förbi mig flera gånger, men varför skall jag - nä jag lämnar dom i fred.
Strax efter klockan 23 kommer äntligen Per-Inge som har kollat lite andra band och minuterna efter så startar konserten med en bra avskalad version av 'Begärets dunkla mål'. Efter det har Herr K lite mellansnack om den nya plattan som innehåller dels gamla klassiker i nya akustiska versioner och ett antal nya låtar. En ny låt som är otroligt bra är 'När Johanna ler' - jag hoppas verkligen den är med på plattan, men varför spelades inte den live?
När konserten börjar är det 'knökfullt' runt scenen och förväntningarna är höga! Men de nya låtarna är både Per-Inge och jag väldigt tveksamma till och låten 'Diamanter' som fortfarande rankas som den bästa svenska syntlåten genom tiderna finns med. Men denna versionen är inget vidare och låten slaktas helt. Den finns att höra på Youtube sedan en spelning i Stockholm på något köpcentra(?)i våras och jag blev mörkrädd när jag hörde den. För första gången någonsin känner man av musik skriven av Johan Kinde hur huvudvärken sakta kommer när man hör hur det bankas på i någon typ av latino-jazz. Tyvärr det är inget bra alls.
Det blir ingen lång konsert. Det blir ungefär tre-fyra nya låtar, någon låt från 'Åkersberga'-albumet och sedan 'Lorely' ('Lustavision'-albumet)och 'Valona' (från en soloplatta) som verkligen i sina normala versioner inte är några mästerverk. Jag har på min Spotify-lista 92 låtar skrivna av Johan Kinde och då är bland annat de två INTE med för de är ihop med 'Dutchess' riktiga lågvatten.
Konserten avslutas med 'Massans sorl' - och plötsligt, vad hände där? Låten är vansinnigt bra! En helt grym version och med en gång åker ens humör upp igen!!
Det blir ett extranummer - en ny låt som ja, inte håller i dessa versionerna. När Per-Inge och jag vänder oss om direkt efter spelningen är slut, ser vi att tre-fjärdedelar av publiken redan gått! Oj, tänker vi - stackars Johan Kinde, han måste väl sett att folk vandrat ut under musikens gång? Undrar vad han tänkte? Detta blev ett anti-klimax!
Vi båda tänkte en massa! Vi var så besvikna, ledsna och ja förbannade faktiskt! Vi vet ju hur bra musik det finns i den låtskatten Kinde skrivet genom åren. Det finns många fina låtar han kunde haft med som till exempel den underbara 'Solen har sin gång' från 'Sinnenas rike'-albumet. Det finns fler..
På lördagsnatten skulle jag samma väg hem till hotellet som föregående. Då dansade en salig man hem igenom mörkret - nu blev det en snabb promenad blandat med lite smålöpning för att få frustrationen ur kroppen. Jag var så ledsen och arg - för jag vet att Johan Kinde kan så mycket mer! Den nya plattan kommer säkert innehålla typ 14 spår? Är sju av dom gamla lustans låtar och sju nya?
'Diamanter' kommer vara med - denna nya version kommer jag aldrig spela! Men 'Begärets dunka mål', 'Massans sorl' och 'När Johanna ler' ger hopp att det kanske kan finnas fyra låtar värda att lyssna på?
Ni som läser min blogg och dessa inlägg om Lustans lakejer - vet att jag i ett föregående inlägg lite varnade för detta.
Jag tycker det är så synd att inte det kunde bli som med Status Quos avskalade akustiska album och spelning som kom i våras. Det var strålande bra!
Jag hoppas verkligen plattan som kommer i oktober överaskar mig men..
Det som jag ännu mer hoppas på är att Kinde ser att detta kanske inte är rätt? Varför gick publiken kan man kanske fråga sig? Visst det finns säkert några gamla fans som gillar detta och säkert några nya som kommer till nu, men vi andra skräms i väg!?
Vi fans som tycker att han egentligen är Sveriges bästa artist någonsin hoppas på en uppföljning av Elixir-albumet som kom 2011. Den plattan är ju helt suverän!! Det är den musiken vi vill ha!! Snälla, kom med en uppföljare till den!
söndag 30 augusti 2015
tisdag 4 augusti 2015
Status Quo Liseberg 2015
Året var 1973 och jag var 12 år då jag för första gången fick lyssna på ett band från England som skulle betyda nästan lika mycket som 'Lustans lakejer' och 'Beatles' gjort under uppväxten. Bandet bildades 1962 och har sålt över 100 miljoner album.
Vi var hemma hos Thomas Samuelsson som bodde på Guldringen i Västra Frölunda. Min bäste vän Gunnar Elgenström var med och de båda kände till gruppen och Samuelsson hade den senaste platten som nyss kommit ut som heter 'Piledriver'. Efter ett par låtar spelades 'Big fat mama' - bästa låten på albumet och topp-fem gruppen gjort genom tiderna. Jag var såld! Detta var helt nytt för mig då och jäklar vad bra! (Numera får jag den mesta informationen från en Lennart Lundén som också gick i samma klass som de tidigare nämnda, han är experten på bandet)
Mycket vatten har tills idag runnit under broarna sedan 1973. Bandet är idag ett av Englands mest populära och som kvitto på det fick man äran att öppna 'Live aid' då när det begavs sig - jo, det är många år sedan nu. Men visar ändå på dess storhet.
Strax efter utsatt tid, 20:00 kom det numera legendariska Status Quo ut på scen. Undertecknad som sett ett antal konserter med bandet live, på video/DVD och på Youtube blev smått överraskad av den spelglädje gubbarna visade upp. De har skoj numera!
På kompgitarr finns Rick Parfitt 67 år, som faktiskt ser fräschare ut än på 10 år! Parfitt som blev i maj 1997 akut inlagd och hjärtopererad med en fyrdubbel bypassoperation och i december år 2005 var han åter på sjukhus denna gång för en misstänkt strupcancer, vilket visade sig vara godartad. Till årets turné har han säkert gått ner 10-15 kilo i vikt. Sångrösten har alltid varit i klass med Bruce Springsteens och/eller Ulf Lundells men denna kvällen på Liseberg var den ovanligt bra.
Även i vinter har Rick behövt ligga på hospital för att hjärtat börjat ge med sig igen. Hans son tycker att pappa borde lägga av med musiken eller åtminstone ta det betydligt lugnare på scen. Visst Parfitt har anpassat sitt rörelsemönster efter sin ålder och skuttar inte runt lika mycket längre som förr men undrar om inte viktnedgången och den fysiska återhämtning som han gjort gör att han både låter och ser bättre ut än på länge?
Även den ett år yngre Francis Rossi, enbart 66 år alltså ser också han fräsch ut. Rossi som emellanåt verkat lätt blasé på scen och ibland kunde se omotiverad ut ser även han pigg, glad och ser ut att trivas bra. Han har alltid haft en småkaxig, skämtsam ton i snacket med publiken men numera är det mest gruppmedlemmarnas ålder han skojar om.
Morgontidningen i Göteborg, GP generade sig som alltid när det gäller recensioner. Killen som skrev tyckte gubbarnas sångröster inte var de bästa längre. Undrar om han kritiserar nämnde Springsteen också? Eller varför inte den i sammahanget väldigt unge falsksjungande Håkan Hellström? Och varför kritiserade han inte Status för att de inte slängde med långt hår som förr, eller gungade karakteristisk med gitarrerna i grupp som i yngre dagar? Eller kanske käre Herr journalist får man nöja sig med att att gruppen vid en ålder på snart 70 år fortfarande kan leverera rock i yttersta världsklass? Jumla fåntratt!
Musiken då? Jo, vi fick höra väldigt många av de klassiker som måste spelas, dock inte alla för då hade de fått spela två timmar till. Spelningen började med 'Caroline' som man brukar starta med i de flesta konserter - en rivig låt som nästan alltid får igång publiken. Några låtbyten blev det sedan senaste konserten några dagar tidigare. Framför allt var det kul att höra 'The oriental' från 'Heavy traffic-albumet' som har en finurlig och rolig text.
Klassikerna avlöste varandra 'Hold you back', 'Big fat mama', 'Roll over lay down' och 'Down down' och ett otroligt bra potpurri med flera trallvänliga sånger och succén var rätt given! Innan det obligatoriska extranumret fick den unga publiken (20.000) nu höra kanonhitsen 'What ever you want' och 'Rockin all over the world' live! Det hela avslutades i allsång med 'Bye, bye Johhny'!
Under konsertens gång stod jag och funerade på när de nya gubbarna anslutit till bandet. Trummisen är ju nyast och han kom 2012, då den förre slutade efter 12 år. Men basisten John Edwards uppträdde ju som han var infödd i bandet, och ja nästan så är det ju. Någonstans runt 1985 var det ett bråk mellan originalbasisten Alan Lancaster och Francis Rossi om vilken musikalisk inriktning bandet skulle ta. Troligen hade Lancaster rätt, men han fick gå och efter det blev det mer lättsam tuggummimusik av många låtar som Rossi skrev. I vilket fall var det då Edwards kom till bandet och det är ju trettio år sedan nu!
2013 och 2014 under vinterhalvåren så hade Status ett 10-15 spelningar per vinter, kallat 'The Frantic four' med de fyra originalmedlemmarna. Dvs även trummisen John Coghlan var med, han hade hoppat av bandet redan 1981. Tyvärr kom de inte till något skandinaviskt land men på CD och DVD finns allt att skåda. Makalöst bra, vilket ös!
Men kanske det viktigaste någonsin hände tidigare i år. Gruppen blev övertalad att släppa sina alster i ett annat format. Ett mer avskalat album, ett akustiskt sådan växte fram och blev en dundersuccé i England. Alla kritiker där som hånat dem för att dess musik saknar melodier och är för enformiga fick och har gjort avbön!
Har du som läser detta missat det så finns det på Spotify! Kanske är det detta erkännandet för bandet som skapat den arbetsro, den spelglädje och lätta spontanitet vi fick se på Liseberg år 2015!
I vilket fall - tack Rick Parfitt och Francis Rossi för alla underbara låtar, minnen och år!!
Foton: Från Wikipedia
Vi var hemma hos Thomas Samuelsson som bodde på Guldringen i Västra Frölunda. Min bäste vän Gunnar Elgenström var med och de båda kände till gruppen och Samuelsson hade den senaste platten som nyss kommit ut som heter 'Piledriver'. Efter ett par låtar spelades 'Big fat mama' - bästa låten på albumet och topp-fem gruppen gjort genom tiderna. Jag var såld! Detta var helt nytt för mig då och jäklar vad bra! (Numera får jag den mesta informationen från en Lennart Lundén som också gick i samma klass som de tidigare nämnda, han är experten på bandet)
Mycket vatten har tills idag runnit under broarna sedan 1973. Bandet är idag ett av Englands mest populära och som kvitto på det fick man äran att öppna 'Live aid' då när det begavs sig - jo, det är många år sedan nu. Men visar ändå på dess storhet.
Strax efter utsatt tid, 20:00 kom det numera legendariska Status Quo ut på scen. Undertecknad som sett ett antal konserter med bandet live, på video/DVD och på Youtube blev smått överraskad av den spelglädje gubbarna visade upp. De har skoj numera!
På kompgitarr finns Rick Parfitt 67 år, som faktiskt ser fräschare ut än på 10 år! Parfitt som blev i maj 1997 akut inlagd och hjärtopererad med en fyrdubbel bypassoperation och i december år 2005 var han åter på sjukhus denna gång för en misstänkt strupcancer, vilket visade sig vara godartad. Till årets turné har han säkert gått ner 10-15 kilo i vikt. Sångrösten har alltid varit i klass med Bruce Springsteens och/eller Ulf Lundells men denna kvällen på Liseberg var den ovanligt bra.
Även i vinter har Rick behövt ligga på hospital för att hjärtat börjat ge med sig igen. Hans son tycker att pappa borde lägga av med musiken eller åtminstone ta det betydligt lugnare på scen. Visst Parfitt har anpassat sitt rörelsemönster efter sin ålder och skuttar inte runt lika mycket längre som förr men undrar om inte viktnedgången och den fysiska återhämtning som han gjort gör att han både låter och ser bättre ut än på länge?
Även den ett år yngre Francis Rossi, enbart 66 år alltså ser också han fräsch ut. Rossi som emellanåt verkat lätt blasé på scen och ibland kunde se omotiverad ut ser även han pigg, glad och ser ut att trivas bra. Han har alltid haft en småkaxig, skämtsam ton i snacket med publiken men numera är det mest gruppmedlemmarnas ålder han skojar om.
Morgontidningen i Göteborg, GP generade sig som alltid när det gäller recensioner. Killen som skrev tyckte gubbarnas sångröster inte var de bästa längre. Undrar om han kritiserar nämnde Springsteen också? Eller varför inte den i sammahanget väldigt unge falsksjungande Håkan Hellström? Och varför kritiserade han inte Status för att de inte slängde med långt hår som förr, eller gungade karakteristisk med gitarrerna i grupp som i yngre dagar? Eller kanske käre Herr journalist får man nöja sig med att att gruppen vid en ålder på snart 70 år fortfarande kan leverera rock i yttersta världsklass? Jumla fåntratt!
Musiken då? Jo, vi fick höra väldigt många av de klassiker som måste spelas, dock inte alla för då hade de fått spela två timmar till. Spelningen började med 'Caroline' som man brukar starta med i de flesta konserter - en rivig låt som nästan alltid får igång publiken. Några låtbyten blev det sedan senaste konserten några dagar tidigare. Framför allt var det kul att höra 'The oriental' från 'Heavy traffic-albumet' som har en finurlig och rolig text.
Klassikerna avlöste varandra 'Hold you back', 'Big fat mama', 'Roll over lay down' och 'Down down' och ett otroligt bra potpurri med flera trallvänliga sånger och succén var rätt given! Innan det obligatoriska extranumret fick den unga publiken (20.000) nu höra kanonhitsen 'What ever you want' och 'Rockin all over the world' live! Det hela avslutades i allsång med 'Bye, bye Johhny'!
Under konsertens gång stod jag och funerade på när de nya gubbarna anslutit till bandet. Trummisen är ju nyast och han kom 2012, då den förre slutade efter 12 år. Men basisten John Edwards uppträdde ju som han var infödd i bandet, och ja nästan så är det ju. Någonstans runt 1985 var det ett bråk mellan originalbasisten Alan Lancaster och Francis Rossi om vilken musikalisk inriktning bandet skulle ta. Troligen hade Lancaster rätt, men han fick gå och efter det blev det mer lättsam tuggummimusik av många låtar som Rossi skrev. I vilket fall var det då Edwards kom till bandet och det är ju trettio år sedan nu!
2013 och 2014 under vinterhalvåren så hade Status ett 10-15 spelningar per vinter, kallat 'The Frantic four' med de fyra originalmedlemmarna. Dvs även trummisen John Coghlan var med, han hade hoppat av bandet redan 1981. Tyvärr kom de inte till något skandinaviskt land men på CD och DVD finns allt att skåda. Makalöst bra, vilket ös!
Men kanske det viktigaste någonsin hände tidigare i år. Gruppen blev övertalad att släppa sina alster i ett annat format. Ett mer avskalat album, ett akustiskt sådan växte fram och blev en dundersuccé i England. Alla kritiker där som hånat dem för att dess musik saknar melodier och är för enformiga fick och har gjort avbön!
Har du som läser detta missat det så finns det på Spotify! Kanske är det detta erkännandet för bandet som skapat den arbetsro, den spelglädje och lätta spontanitet vi fick se på Liseberg år 2015!
I vilket fall - tack Rick Parfitt och Francis Rossi för alla underbara låtar, minnen och år!!
Foton: Från Wikipedia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)