Status Quo Liseberg 2015

Året var 1973 och jag var 12 år då jag för första gången fick lyssna på ett band från England som skulle betyda nästan lika mycket som 'Lustans lakejer' och 'Beatles' gjort under uppväxten. Bandet bildades 1962 och har sålt över 100 miljoner album.

Vi var hemma hos Thomas Samuelsson som bodde på Guldringen i Västra Frölunda. Min bäste vän Gunnar Elgenström var med och de båda kände till gruppen och Samuelsson hade den senaste platten som nyss kommit ut som heter 'Piledriver'. Efter ett par låtar spelades 'Big fat mama' - bästa låten på albumet och topp-fem gruppen gjort genom tiderna. Jag var såld! Detta var helt nytt för mig då och jäklar vad bra! (Numera får jag den mesta informationen från en Lennart Lundén som också gick i samma klass som de tidigare nämnda, han är experten på bandet)

Mycket vatten har tills idag runnit under broarna sedan 1973. Bandet är idag ett av Englands mest populära och som kvitto på det fick man äran att öppna 'Live aid' då när det begavs sig - jo, det är många år sedan nu. Men visar ändå på dess storhet.

Strax efter utsatt tid, 20:00 kom det numera legendariska Status Quo ut på scen. Undertecknad som sett ett antal konserter med bandet live, på video/DVD och på Youtube blev smått överraskad av den spelglädje gubbarna visade upp. De har skoj numera!

På kompgitarr finns Rick Parfitt 67 år, som faktiskt ser fräschare ut än på 10 år! Parfitt som blev i maj 1997 akut inlagd och hjärtopererad med en fyrdubbel bypassoperation och i december år 2005 var han åter på sjukhus denna gång för en misstänkt strupcancer, vilket visade sig vara godartad. Till årets turné har han säkert gått ner 10-15 kilo i vikt. Sångrösten har alltid varit i klass med Bruce Springsteens och/eller Ulf Lundells men denna kvällen på Liseberg var den ovanligt bra.

Även i vinter har Rick behövt ligga på hospital för att hjärtat börjat ge med sig igen. Hans son tycker att pappa borde lägga av med musiken eller åtminstone ta det betydligt lugnare på scen. Visst Parfitt har anpassat sitt rörelsemönster efter sin ålder och skuttar inte runt lika mycket längre som förr men undrar om inte viktnedgången och den fysiska återhämtning som han gjort gör att han både låter och ser bättre ut än på länge?

Även den ett år yngre Francis Rossi, enbart 66 år alltså ser också han fräsch ut. Rossi som emellanåt verkat lätt blasé på scen och ibland kunde se omotiverad ut ser även han pigg, glad och ser ut att trivas bra. Han har alltid haft en småkaxig, skämtsam ton i snacket med publiken men numera är det mest gruppmedlemmarnas ålder han skojar om.

Morgontidningen i Göteborg, GP generade sig som alltid när det gäller recensioner. Killen som skrev tyckte gubbarnas sångröster inte var de bästa längre. Undrar om han kritiserar nämnde Springsteen också? Eller varför inte den i sammahanget väldigt unge falsksjungande Håkan Hellström? Och varför kritiserade han inte Status för att de inte slängde med långt hår som förr, eller gungade karakteristisk med gitarrerna i grupp som i yngre dagar? Eller kanske käre Herr journalist får man nöja sig med att att gruppen vid en ålder på snart 70 år fortfarande kan leverera rock i yttersta världsklass? Jumla fåntratt!

Musiken då? Jo, vi fick höra väldigt många av de klassiker som måste spelas, dock inte alla för då hade de fått spela två timmar till. Spelningen började med 'Caroline' som man brukar starta med i de flesta konserter - en rivig låt som nästan alltid får igång publiken. Några låtbyten blev det sedan senaste konserten några dagar tidigare. Framför allt var det kul att höra 'The oriental' från 'Heavy traffic-albumet' som har en finurlig och rolig text.

Klassikerna avlöste varandra 'Hold you back', 'Big fat mama', 'Roll over lay down' och 'Down down' och ett otroligt bra potpurri med flera trallvänliga sånger och succén var rätt given! Innan det obligatoriska extranumret fick den unga publiken (20.000) nu höra kanonhitsen 'What ever you want' och 'Rockin all over the world' live! Det hela avslutades i allsång med 'Bye, bye Johhny'!

Under konsertens gång stod jag och funerade på när de nya gubbarna anslutit till bandet. Trummisen är ju nyast och han kom 2012, då den förre slutade efter 12 år. Men basisten John Edwards uppträdde ju som han var infödd i bandet, och ja nästan så är det ju. Någonstans runt 1985 var det ett bråk mellan originalbasisten Alan Lancaster och Francis Rossi om vilken musikalisk inriktning bandet skulle ta. Troligen hade Lancaster rätt, men han fick gå och efter det blev det mer lättsam tuggummimusik av många låtar som Rossi skrev. I vilket fall var det då Edwards kom till bandet och det är ju trettio år sedan nu!

2013 och 2014 under vinterhalvåren så hade Status ett 10-15 spelningar per vinter, kallat 'The Frantic four' med de fyra originalmedlemmarna. Dvs även trummisen John Coghlan var med, han hade hoppat av bandet redan 1981. Tyvärr kom de inte till något skandinaviskt land men på CD och DVD finns allt att skåda. Makalöst bra, vilket ös!

Men kanske det viktigaste någonsin hände tidigare i år. Gruppen blev övertalad att släppa sina alster i ett annat format. Ett mer avskalat album, ett akustiskt sådan växte fram och blev en dundersuccé i England. Alla kritiker där som hånat dem för att dess musik saknar melodier och är för enformiga fick och har gjort avbön!

Har du som läser detta missat det så finns det på Spotify! Kanske är det detta erkännandet för bandet som skapat den arbetsro, den spelglädje och lätta spontanitet vi fick se på Liseberg år 2015!

I vilket fall - tack Rick Parfitt och Francis Rossi för alla underbara låtar, minnen och år!!

Foton: Från Wikipedia