Bryan Ferry 2016 - börjar åren göra sig påminda?

För tredje gången på fem år skulle Bryan Ferry nu spela i Göteborg. 2011 var det på Lisebergs 'Stora Scen', 2014 var det i 'Lisebergshallen' och nu på 'The Theatre'. En ny konsertscen i Gbg som ligger insprängd i Gothia Towers och bakåt de gamla 'Mässhallarna'. Jag tror arenan tar ca 4500 åskådare och det var i stort sätt utsålt.

I början när man skulle köpa biljetter var det svårt att få tag i vanliga 'parkettbiljetter' för de första annonserna påtalade bara om 'supébiljetter' med mat och kostade svindyra 1600 kr/styck. Jag vet kompisar som lurades av detta och nu inte fick sett konserten. Men jag surfade vidare och upptäckte då att det visst fanns biljetter för oss vanliga också. Men dålig marknadsföring var det.

När konserten 2011 gick så skrev jag här på bloggen att man var orolig för Ferrys hälsa. Sedan dess har mannen nästan konstant varit på resande turnéfot. Framför allt de sista två åren. Då 2011 var hela konserten mer 'svängig' med flera ösiga låtar från gamla Roxy-Music tiden men även då tog han rast bakom scen och även varierade med låtar vid pianot så han kunde sitta ner.

2014 i Lisebergshallen var en mycket bra konsert också. Ferry sprudlade av spelglädje, han tog emot publikens jubel och man såg verkligen på honom att han njöt av våra applåder, visslingar och stampande i golvet. Han hade minipauser mellan låtarna där han tittade ut över publiken log och bara njöt av stunden i nuet som var då. Spelningen var magisk!

Men vad hände på vägen tills idag (läs igår)? Visst göbben närmar sig hög ålder nu. Han blir faktiskt 71 år den 26 september så han har all rätt att ta det lite lugnt. Men gårdagens konsert var bara halvbra!

Det kunde/borde varit bra. 'Avonmore', 'Slave to love' och sedan 'Don't stop the dance' rivs av fort men tydligen för fort för ljudkillarna hängde inte med alls. Ljudet var en grå massa, lite lågt och trots kanonlåtar så blev det liksom ingen fart över det hela. Först när fantastiska 'Ladytron' från det första Roxy Music-albumet spelas så kommer bandet in i matchen verkar det som, publiken är då med direkt men nästa två-tre låtar får alla att sjunka längre ner i stolarna igen. Ja, förutom alla jag träffade ute på toaletterna som passade på att ta en strategisk paus då.

Ferry har så många ruggigt bra låtar som han kunde valt att spela, men istället kör han här två mesiga, tråkiga och sömngivande nummer som Bob Dylan skrivet. Efter det kommer det några bra låtar - innan tempot liksom dör lite igen då låten 'Stronger throu the years' spelas från 'Manifesto-albumet' - ett album som efter Dylan tolkningarna är Ferrys klart sämsta. Lite märkliga låtval följer på det som 'Tara' och 'Bete noire' men de var ändå bättre än några av de tidigare.

Ljudet var som sagt inget vidare men det blev bättre. I Andy McKays frånvaro så finns en saxofonist som heter Jorja Chalmers. Hon har varit med hela resan från 2011 och för varje gång jag sett spelningar tar hon allt mer utrymme och spelar strålande! Dessutom har hon en stor karisma på scen.

Efter ca tolv låtar spelade är det lite långsamma tråkiga över och konserten tar ny fart. Som låt 15 spelas från 'Country Life'-albumet fantastiska 'Out of the blue' i en enorm version där en tjej på violin verkligen får igång oss alla - det är strålande bra! Sen kommer det enbart gamla Roxy Music nummer resten av konserten så allting känns glädjefullt efter, men varför denna tröga start?

Är det så att Ferry inte orkar längre? Tar åldern ut sin rätt? Läser man Aftonbladets recension så håller han inte med. Men är det inte alltid så?

Nej, detta var enbart en dag på jobbet för Bryan och bandet. Ferry var inte lika närvarande som för två år sedan - nu spelade han av det hela pliktskyldigast, men på ett proffsigt sätt för mannen har rutin som få och är lika elegant och sofistikerad som alltid. Men det känns lite vemodigt att veta att det kanske var sista gången man såg honom på scen?

Roligast var kanske ändå att mina föräldrar var med på Gothia Towers igår kväll. Pappa fick höra sina favoriter 'Lets stick together' och 'Smoke gets in your eyes'.

Setlist: 1. Avonmore 2. Slave to love 3. Don’t stop the dance 4. Ladytron (Roxy) 5. Bob Dylan’s Dream (Dylan) 6. Don’t think twice, it’s all right (Dylan) 7. Smoke gets in your Eyes (Kern) 8. Bête Noire 9. Oh yeah (Roxy) 10. Zamba 11. Stronger through the years (Roxy) 12. Tara 13. Take a chance with me (Roxy) 14. While my heart is still beating (Roxy) 15. Out of the blue (Roxy) 16. If there is something (Roxy) 17. More than this (Roxy) 18. Avalon (Roxy) 19. Love is the drug (Roxy) 20. Virginia Plain (Roxy) 21. Both ends burning (Roxy)

Extranummer: 22. Let’s stick together (Harrison) 23. Jealous guy (Lennon) 24. Editions of you (Roxy)

Foto: Jessica Ivarsson, Per-Erik Persson, Jan-Roger Karlsson

Ett halvt sekel av sex - Johan Kinde solo

Det tog ett år längre än det först sades, men nu har jag den i min hand. Vi var ett antal kanske inte så unga men dock mest män som pröjsade in pengar i förtid för att optimera chanserna till ett nytt album med musik från Johan Kinde.

1999 kom Lustans lakejers album 'Åkersberga'. Ett mycket bra album och man fick naturligtvis mersmak! Men det skulle ta 12 hela år till nästa LL-album. 2011 kom således 'Elixir' med den bästa musiken Kinde någonsin skrivet. Inte bara vi hängivna gillade det albumet utan även folk runt om. Nästan alla jag spelade tex 'Eld och vatten' för tyckte att i duett-versionen från albumet var en mycket bra låt.

Men musiken och texterna på alla låtarna var klockrena, det vet ju vi fans!

När det då för cirka två år sedan dök upp en möjlighet att lägga pengar för att hjälpa till att sponsra fram ytterligare ett album så fanns ingen tvekan! Jag dunkade direkt in en hyfsad summa - men var väldigt nära att lägga en mycket större. Sansade dock mig i sista stund.

Det som där och då kändes väldigt intressant, spännande och kittlande - ytterligare LL-musik - fick sig en törn då det kom fram att det skulle bli ett Johan Kinde solo-album, istället för en uppföljare på det fantastiska Elixir-albumet.

Jag minns de två soloplattor som kom ut runt 1990 och visst fyra, kanske fem låtar är bra men resten var lite sämre. Lägg där till melodifestivallåten 'Allt vi en gång trodde på' som egentligen var en JK-sololåt först, men som sedan spelades av LL. Jag fick mina aningar, men visst musiken, människan och artisten bakom Lustans lakejer blir äldre och kanske vill vidare, det köper jag - men vi hängivna hoppades ändå på en uppföljare till Elixir - och musik i det stuket!

Ett år för sent kom då idag 160404 Johans elfte album, (sju stycken Lustans, två solo, ett engelskt under namnet Vanity fair - med den fantastiska 'The texture of her skin). Och således då efter ha sett en konsert i Eksjö med detta nya material som min polare och jag inte tyckte var så bra, men sedan efter det en spelning i Örebro som var klart bättre så var man ändå spänd på det nya!

Redan när jag slet upp förpackningen fanns hoppet om att låten 'När Johanna ler' skulle vara med (den spelades inte på de konserter som nämndes ovan). Det lilla youtube-klipp vi fått höra tidigare kittlade något enormt! Och inte blev man besviken! Låten var med - och så jäkla bra! Ett mästerverk

I Örebro fick jag även höra Mikael Wiehe-covern 'Lindansaren' för första gången och den sitter som en smäck den också, helt lysande!

Första Lustans-albumet avslutas med låten 'Massans sorl' man har ju tidigare anat att det är en bra låt. Men på den plattans sluttamp är produktionen så usel och det är rätt gnälligt ljud. Jag fick höra 'Massans sorl' live på Debaser 2011, då i ett modernt, klart och tydligt sound och jäklar vilken bra låt! På denna plattan finns den med i en än mer avskalad version och riktigt bra är det här med!

Det finns ytterligare två Lustans låtar med (egentligen tre, den sista beskrivs längre ner). 'Begärets dunkla mål' är i grunden så bra och jag har aldrig hört den dålig, man blir alltid så glad och 'En natt som denna natt' i duett med Elin Lantto håller också bra här. Kinde började ju med duett för första gången på Elixir med låten 'Eld och vatten' ihop med Jenny Silver.

Det finns sedan ett par nya låtar till och kvalitén där är inte riktigt på samma nivå som redan nämnda alster. 'Nyckeln till ditt hjärta' är bäst av dom.

På Spotify finns 'Valona' med som en extra låt - jag gillar den inte men det finns folk som gör det så kul att den är med ändå. Kunde man inte här även lagt till 'Man lever bara två gånger' och 'Eld och vatten' som man ändå spelar live? Och kanske även 'Stjärna i en rännsten' som man spelade på någon krog i Stockholm? Hade dessutom dessa låtar varit med på CD/LP versionerna av 'Ett halvt sekel av sex-albumet' så hade betyget för plattan blivit ännu högre!

När jag var på en synthkväll i Stockholm på Nalen (Smör, synthpop och kärlek vol 2) för några år sedan så berättades det att den bästa svenska synthlåten genom tiderna är 'Diamanter' som i synthversion är så jumla bra och alla från min åldersgrupp har hört den och när man spelar den för folk så minns dom och tycker - ja, den är ju bra, den kommer jag ihåg!

Men versionen som är med på nya plattan är inget jag gillar, så den blir aldrig mer spelad. Jo, jag vet att jag sa något liknande efter Eksjö, men var tvungen att höra den på platta en gång också.

Totalt sätt är det ett mjukt, stilfullt och vackert packeterat album! Det är dock aningen vemodigt. Typ en sorgsenhet, man anar en olycklig tråd igenom musiken - och vissa texter gör det nästan ont att höra emellanåt. Klassen är högre på det mesta än jag förväntade mig efter Eksjö helt klart och idag får man kanske vara glad när en platta kommer där hälften låtarna håller bra kvalité?

Tack för detta album Herr K, ta nu lite spelningar, inte bara med Los Cuervos utan gärna med LL också! Sedan kan du börja skriva på nästa platta till hösten, och du - jag lägger gärna en peng till! Det är kul att läsa texten att utan dessa personers hjälp hade albumet inte tillkommit och där se sitt eget namn!

Johan Kinde och Los Cuervos Örebro 18/3

Egentligen började tankarna om att jag borde se en ny Johan Kinde solo-spelning så snart som möjligt redan innan jul. Den spelning jag såg i Eksjö sågade jag ganska tufft här i bloggen, medans en spelning i Linköping lite senare in på hösten fick ovationer, bra press och jag fick lite kommentarer och förfrågningar hur det kunde varit så illa i Eksjö? Detta gjorde att jag kände att jag måste få svar!

En förklaring är att jag dagen innan i Eksjö hade sett Lustans lakejers hittills sista officiella spelning (mig veterligen har LL bara uppträtt en gång efter det och det var på en privat fest i februari 2016). Det var en oroligt bra konsert! Det var stor glädje, synthigt och man överöstes av minnen när man sjöng med i låtarna! Att sedan dagen efter kastas in i detta lugna, avskalade och lite latinojazzaktiga kändes konstigt!

Jag kritiserade dessutom de nya låtarna men framför allt den nya tolkningen av 'Diamanter' och eftersom detta var nästan 3/4-delar av den relativt korta Eksjöspelningen så blev betyget därefter. Men så kom då spelningen i Linköping där recensionerna var så goda!

Det var ingen av de kompisar som brukar gilla Lustans lakejers musik som ville åka med till Örebro, inte ens Per-Inge Mattsson som nog är den mest nördiga inom synthmusiken av oss kände att detta var något för honom. Så jag tog tåget själv och bokade in mig på First hotell. Veckan innan hade jag fått ett bra erbjudande så denna natt bodde jag billigt.

Jag var i Örebro redan vid 13-tiden på dagen. Så jag hann med en timma på gymet, sova lite middag innan det var dags att ta en öl på 'Saluhall' och sedan en på O'learys innan jag drog till Sushibaren där konserten skulle vara. Kl 19:50 kommer Johan Kinde med svart rock ut från stället och passerar förbi mig. Lite småstressat tar han sig upp mot Stora hotellet Elite. Han försvann runt hörnet där och jag knallade in på restaurangen 'East/west sushi och grillbar'.

Jag hade ringt dom dagen innan. För jag misstänkte att mig som ensam placerar de lite ja, där det passar. 'Vi knör in han den ensamma här' kan de kanske tänka, vad vet jag? Jag ringde i alla fall och berättade att jag kanske är den gäst på fredagen som betalat mest. Tåg, entré och hotell, dessutom skulle jag ju äta och dricka nått hos dom. Jag ville försäkra mig om en bra plats. Jag blev väldigt sur när hovmästaren som tog emot mig leende sa: Vi har en bra plats till dig - här borta vid fönstret.

Meeeen vad i h-e tänkte jag! Nej, jag accepterar inte att sitta där vräkte jag ur mig buttert.

Jag förklarade att jag ringt dagen innan och återigen sa jag att troligen är det ingen annan gäst som lägger ut lika mycket tid och pengar för denna konserten - och då vill jag inte sitta där borta. Jag pekade på ett annat ledigt bord väldigt nära scenen som skulle passa för en eller två stycken och menade att där, det bordet vill jag ha! Hovmästaren sa bara - ta det lite lugnt nu så ordnar vi detta. Han bläddrade lite i pärmen han höll i och sen sa han vi gör så - ta du det bordet där om du vill ha det! Jaaa, jäklar vad bra! Tänkte jag men svarade: tack! (jag har i efterhand skrivet på deras fb-sida en bra upplevelserecension och berömt personalen)

Jag beställde in en trerättersmeny med friterade grönsaker till förrätt, 11 bitar Sushi som i verkligheten var 15 och hallonsorbé med hallon till efterrätt - det var gudagott. Maten sköljdes ner med en japansk lager!

Cirka 22:05 började musiken. Man hade släckt ner runt om scen och det var en riktigt mysig atmosfär när första låten 'En natt som denna' från 'Åkersberga-albumet' började det hela. Sedan kom de olika numren i följande ordning: Eld och vatten, Hjärtkirurgi, Man lever bara två gånger, Jag vill inte se dig lycklig, Ett halvt sekel av sex, Begärets dunkla mål, Nyckeln till ditt hjärta (tror jag den heter), Diamanter, Massans sorl - extranummer: Valona och Mikael Wiehecovern 'Lindansaren'.

Hur var det nu då? Jo, låtarna var mycket bättre i klubbmiljö än ute (som Eksjö). Här var ljudet extremt bra och det var lätt att höra texterna i de nya låtarna. Typiska LL-texter kan man säga, men det viktigaste var att man bytt ut (sedan Eksjö) en dålig låt 'Lorely', och lagt till tre bra låtar som 'Eld och vatten', 'Man lever bara två gånger' och en riktigt bra version av 'Lindansaren'. Tre låtar som såklart höjer betygen rejält! Tyvärr fick vi inte höra 'När Johanna ler' denna gången heller men jag hoppas verkligen den finns med på plattan som kommer inom kort!

12 låtar blev det och jag kan tycka det är lite snålt. Lägg till 'Johanna', 'En Kvinnokarls död', 'Hon är allt jag ser' och kanske 'Den vackraste flickan i världen'. Detta är låtar som tillsammans med 'Solen har sin gång' är bra exempel på tidigare LL-låtar som skulle passa in här. En fyra-fem sånger till borde det varit i alla fall, annars blir det lite för kort.

Vad var bäst kan man fråga sig? Låt mig först få säga att killarna i Los Cuervos (Korparna) är skickliga musiker! Låtmässigt så var 'Massans sorl' och 'Lindansaren' helt grymma! 'Man lever bara två gånger' var kul för den har inte jag hört så här innan medans det fortfarande är tragiskt att höra 'Diamanter' i denna version. En kille på LL fanclub-facebooksida beskriver den som rena självmordet.

Lägger man ihop allt svammel här ovan så var det en bra konsert! Bättre än jag förväntade mig - och jag får väl göra en halv pudel med att säga att är det detta Herr K vill göra i framtiden så motvilligt får det väl bli så då! Bara vi får mer musik av denna oerhört begåvade man! Men jag vill och hoppas på mer LL-spelningar och mer LL-album! Det är där Johan Kinde är som bäst!

Fotnot: Även i år har jag mailat produktionsbolaget Mastriff och även skrivet på TV4:s fb-sida och undrat varför Johan Kinde inte får vara med i 'Så mycket bättre' - det är stor skandal! Två slitna lustlakejer efter spelningen i Örebro!